Aftonbladet – 10 juni 1859, sida 2

Får det bli något af nu ? frågade han sakta Gudmar. Som jag sa löjtnanten derute, har jag ända sen i går morse haft ögonen på den norske arbetarn här, som jag redan misstänkte var på orten, fast jag inte — sen han förs svann från Smögen — ville ge säkerhetsbref påt, utan teg still. Gudmar hade icke gifvit akt på främlingsfiskarens ord. Med en tyst, men uttrycksfoij åtbörd gaf han Tolle en vink att åter fasthålla den biltoge. Derpå, i det han förde Emilia till soffan, sade han sakta: Jag vågar icke taga ansvaret ensam på mig. Skola vi öppet erkänna hvem denne man är och genast efterskicka kommissarien Lönnerholm, eller skola vi, under förevändning att han är någon misstänkt arbetare, instänga honom på en af sjöbodarna tills Hjelm kommer tillbaka ? För Guds skull. det sista! Icke blir det jag som låter. angifva honom -..må: det allt bero på Åke. Jag lefver — jag tror icke att skrämseln skall komma att göra mig något ondt — och då vill jag. icke vara otacksam mot Gud ... Må blott främlingsfiskaren tiga Och Majken ? hviskade Gudmar flämtande, Jag ville flyga till henne, men jag kan icke lemna denne man, förrän vi fått honom i säkerhet. Det ville icke heller Majken, om hon visste hvad här tilldrager sig. Jag gick ifrån henne för en qvart sedan. Då satt hon -uppe vid fönstret. Hon tycktes hafva en aning att-ågon skulle komma i qväll. Lofva mig,, återtog Gudmar, att icke gå upp innan jag återkommer! Hon blir icke rädd, hon känner så väl mina steg, och hon anade bestämdt min ankomst., Skynda då! hviskade Emilia. Det är icke rätt att lemna henne så länge åt sig sjelf. Under tiden hade Holt stått der, liksom det