Aftonbladet – 10 juni 1859, sida 2

O, nej, icke än! Ännu kan mycket ändras... Men om så skulle ske...n Tala icke ut, Beate-Marie, säg det icke.. Ser du ej att jag icke får säga något — ser du ej att du icke kan bära det...n Icke så, min vän, icke så! Hvad Herren befaller oss bära, det få vi bära. 15 KAPITLET. Holt för sista gången. Vi måste återvända till det ögonblick, då Holt såg sig öfverraskad vid sitt förtviflansfulla och brinnande begär att ännu qvarhålla sig hos henne, för hvars återseende han trotsat alla förnuftets uppmaningar och varit döf för alla de följder, som han stundom fullkomligligt insåg skulle blifva följden af detta oförvägna steg. Men passionen är en så grym och egenmäktig herrskare, att ännu ingen af annor mans hand blifvit så våldsamt framdrifven och skadad som af sig sjelf under inflytelsen af en uteslutande passion. Holt syntes i detta ögonblick känslolös för allt, Hans blick stod stelt riktad på Emilia, som ban nu kanhända såg för sista gången. I an hade icke ens ett hånleende för sig sjelf. Hans enda tanke, hans enda begrepp låg i denna blick, som med en ryslig makt fängslade den unga qvinnan och lät henne ana en själ, hvilken i sjelfva afgrunden skulle haft tankar för henne. Det var en diabolisk storhet, men det var dock en storhet i denna frånvaro af all egen omtanke. Till och med Gudmar blef slagen deraf. och främlingsfiskaren släppte sitt tag. Ehuru han icke rätt begrep hvad han såg, tog duck en känsla af hemsk fruktan ut sin rätt.