Aftonbladet – 10 juni 1859, sida 2

tsko ofverlemnade ull regeringen att anvanlas till förberedande arbeten för Stockholms sefästande. Dessa förberedelser borde väl hafva bestått uti noggranna planers och dealjers uppgörande; 1 stället köper man för halfva summan en liten gård om några och nittio tunnland, sannolikt i afsigt att der börja några förskansningar i miniatyr, hvilkas öde väl blifver detsamma som de at Carl XIV Johan, i ett anfall af missnöje med Ryssland, började befästningsarbetena vid Carlberg. Om vederbörande och hela svenska folket vore barn, passade ett sådant handlingssätt i lynnet; nu är det befängdt, utan att ens vara originelt.n — De i allmänhet svåra Stockholmsgatornas ytterliga försämring genom påföring af fint och dammande grus, så att de på många ställen likna våra bekanta dammiga landsvägar, utan att likväl ega dessas jemnhet, har redan flera gånger blifvit anmärkt, och man kunde hafva haft skäl vänta, att gatuförvaltningen skulle inställt fortsättningen af så förvända tillgöranden, samt att de gator, som redan till de kringboendes och trafikerandes stora pina och skada blifvit grusbetäckta, åter skulle hafva försatts åtminstone i sitt förra skiek. Men anmärkningar emot hvad man i Danmark och Norge gifvit ett modernt namn, kommunalsvineri, tagas vanligen af våra vederbörande helt lugnt, och så har detskett äfven i detta fall. Man har fortsatt att fyla gatornas hålor och gropar med dammande grus i stället för att iordningställa stenläggningen, och hufvudstadens invånare plågas derföre alltjemt vid ringaste vinddrag af det kringyrande stoftet, som intränger i husen, förderfvar effekter och kläder samt, hvad som är värst, verkar högst skadligt på helsan, då det inandas eller far en i ögonen. Det var icke särdeles länge sedan Stockholms drätselkommission genom ordentlig rättegång måste tvingas att undanrödja de grundade skäl till klagomål öfver hela traktens förpestning, som föranleddes af stockholmska afträdesorenligheten på Fjäderholmarne. Skall måhända det blifva nödvändigt äfven för invånare i Stockholm att söka åstadkomma en förening för att likaledes genom lagens anlitande tvinga de vederbörande, som dermed hafva att skaffa, att på gatorna inställa de dammberedningsåtgärder, som verka till skada för hufvudstadsbefolkningens helsa och effekter? Om detta blifver nödvändigt, så torde läkare: kåren lemna de klagande det understöd, at man redan på administrativ väg skulle kunna få rättelse i oefterrättligheten och icke behöfv: anlita den vidlyftiga och tidsödande domstols vägen. Vore det icke i sådant fall lämpli gare, att öfverståthållaren af sig sjelf och utar att vara dertill ?nödd och tvungen? förmådde vederbörande att, icke vidare göra sig skyldig: till ifrågavarande ?kommunalsvineri 2?