Aftonbladet – 10 juni 1859, sida 2

Du svär på att hon lefver? Ja, vid min eviga salighet, farbror! Och låt. oss nu gå — tant Beate-Marie väntar inne hos oss. Emilia och Thorborg äro deruppe. Doktorn har lagt sig. Och han... Du förstår ? Han, farbror, har sjelfmant, af vördnad för farbror, gått ur vägen. Herran vete hvart den arma själen flyktat! Hans lidande är gränslöst. n Hans lidande? Moss sökte räta på sig. Är det till mig du säger att det är gränslöst — hvad är då mitt? Han är skulden till allt som skett, och jag kommer kanske aldrig. att repa mig efter denna natt. Jag är ingenting utan henne — han förkastade henne, och ändå älskade hon honom så mycket, att hon för hans skull öfvergaf fädernehuset., Ack, låt oss ej väga bördorna, farbror, utan låt oss söka mildra dem... Jag går också på glödande kol. Hvem vet hvad mig förestår ? Moss skakade den unge mannens hand utan att svara. De hade nu kommit ned till huset. Fadern såg uppåt sitt Majblomsters rum ... Gardinerna voro nerfällda. Då han inkommit i förstugan, betogs han af en så häftig skakning att Hjelm med möda fick. honom in, der hans gamla trogna följeslagerska emottog honom med öppna armar. Beate-Marie, det är förbi med mig! Och Moss var nu glad att finna en tillflyktsort vid hennes varma hjerta. Detta var en vällust, en ljuf smärta mot det kalla, ödsliga hemmet på Gläborg. 3 Min gubbe, min stackars gubbe... Du är här! Ack, hur ondt det gjort mig att jag icke varit.hos dig — men, Gud ske pris, du nu är här hos dotter och hustru. Alltsammans är förbi, Beate-Marie — alltsammanslb