Aftonbladet – 9 juni 1859, sida 2

Då VITA COR I JUNL De med dagens utländska post anlända tidningarne kunna naturligtvis icke innehålla några utförligare berättelser om den sista stora drabbningen, men meddela deremot åtskilliga : detaljer rörande österrikarnes reträtt ur Pie-): mont och om de rörelser från de allierades sida, som föregått deras öfvergång öfver Ticino. På mindre än tre dagar hade de allicrade, som förut med sin -hufvudstyrka innehade positionen . Cazale-Alessandria-Tortona, förändrat hela sin operationsbas.. Detta varl utan tvifvel en af djerfvaste strategiska rörelser, som man sett i nyare tider. De allie-). rade ha visserligen lemnat tillräklig styrka: på södra sidan om Po och gent. emot Pavia, : men under det österrikarne some bäst synas ha väntat ett hufvudangrepp åt detta håll; hvilket bland annat bekräftas deraf, att Giulay den 3 hade förlagt sitt högqvarter helt nära I Pavia, har hela den allierade armån pir voterat med en stor svängmarsch, så att den venstra flygeln efter några strider och;med förvånande hastighet befann sig i Novara, färdig att vid Buffalora och ännu nordligare vid Turbigo gå öfver Ticino och samverka med Garibaldi, som förut på egen hand gjort sitt djerfva inhugg i österrkarnes högra flank. tskilliga detaljer meddelas nu om fäkt ningarne vid Palestro den 30 och 31 Maj Af alla underrättelser framgår tydligt, att picmontesarne kämpat med hjeltemod. och inlagt mycken ära. Priset för personlig tapperhet blir i alla enskilta korrespondenser och meddelanden allmänt tillerkändt konung Vietor Emanuel sjelf. Times, yttrar i en ledand. artikel följande om konungens af Sardinien deltagande i denna drabbning: Ibland det italienska krigets kämpar tyckes ingen vata mera berättigad till Victoriakorset än Victor Emanuel sjelf. Vi tala nu ej om hans högre egenskaper som general. utan endast om hans lysande tapperhet son: krigare. Han-har ådagalagt ett märkligt mod i fiendens närvaro. Om man betraktar hans ställning och de olyckor, som skulle drabba hans länd, i bändelse han stupade på slagfältet, skulle man kunna säga, att han drifvi tapperheten nära gränsen af öfverdåd. Men ett öfvermått af tapperhet är emellertid et: fel, som menniskor gerna förlåta, synnerligast då hjelten är en konung. Hvad sjelfva saken angår, kunna inga tvifvel uppstå derom, att de tre armeerna icke ega någon tapprare man än Victor Emanuel, Sardiniens konung. De båda kejsarne, som äro hans medtäflare i ringränningen för krigiskt. rykte, måste anse sig sjelfva för särdeles manhaftiga kämpar. onide ej ville tillerkänna den sardinske konungen tapperhetens pris. Hvarhelst striden är tätast och elden hetast, der är man säker att-finna Victor Emanuel. I tisdags under slaget vid Palestro red han in midtibland de kämpande, och kunde ej förmås att begifva sig till en säkrare position. Zuaverna, hvilka i fråga om militäriskt mod äro säkra domare, sökte förgäfves hålla honom tillbaka; han ville ej begripa behörigheten af reträtt. Om ock detta bekymmerslösa blottställande af sitt lif icke är en synnerligt utmärkande egenskap hos en general, skall han derigenom åtminstone tillvinna. sig lägrets sympatier och blinda lydnad. Soldaten skall med gladt mod följa sin anförare. Trupperna skulle blygas för att draga sig tillbaka, då de se sin general, och denne general en krönt konung, rycka fram. Sardinska armdån har emellertid visat sig värdig sin konungs ridderliga ledning. Henne tillhör äran af slaget vid Montebello. Sardinska kavalleriets bedrifter under denna affär synas ha under det mest kritiska ögonblicket afgjort utgången. Under den senare förekommande drabbningen vid Palestro var det den fjerde divisionen af sardinska armån, anfördaf konungen i egen person, som tillfogade fienden. ett så bestämdt afbräck. Angripen af 25,000 österrikare och understödd endast af ett regemente Zuaver, bibehöll denna division icse blott sin position, utan slog fienden med betydlig manspillan. Segern var mera afgörande än den vid Montebello. Denna gång lära österrikarne svårligen kunna påstå, att de, efter att hafva ernått sitt syfte, retirerade derföre att de önskade retirera. Det var nu för dem ett vigtigt syfte att hindra sardinarnes förening med Canrobert, och häruti misslyckades de helt och hållet. Deledo ett fullständigt nederlag och lemnade qvar en mängd fångar och kanoner i fiendens händer. Denna seger blef vunnen, vi upprepa det, af sardinarne med deras konung i spetsen, Vi mäste blott beklaga, att dylika segrar icke vinnas utan dryga förluster i menniskolif. Sardinska armån har hittills fått uppbära första påstöten äf kriget, och så ädel och ridlerlig denna ar in är, har den dock svårt att tåla vid de förluster, som ja sådana drabbningar. Italiens hopp är fästasdt vid den sardinske konungens baner. Skulle hans arme bli förstörd, så vore det af föga vigt för den italienska nationen, hvilkendera af de båda kejsarne blefve segrare i den långa kampen, amt det icke uppstår en nationel italiensk armå, med en italiensk chefispetsen, uppburen för sina mil egenskaper, så kommer Italiens slutliga vinst i sjelfva verket att bli T ganska h Italiens alla sanna vänner emotse för landets eget intresse med den djud paste oro den sardinska armens och den sardinske konungens öde.n Af öfriga meddelanden från krigsteatern finner man, att Garibaldi verkligen hade dyckats taga det befästade Laveno, innan han ände sig och ånyo slog österrikarne samt