Aftonbladet – 9 juni 1859, sida 2

Majkens bref hade träffat honom först för en vecka sedan. Efter dess genomläsande hade ban lefvat i ständig oro och med möjligaste skyndsamhet gjort sig färdig för återresan. Men huru ofta tanken än dröjde vid alla slags olyckor, lyckades han dock öfvertyga sig att de icke egde någon möjlighet för sig. Och om ban försökte granska de ömmaste känslorna i bjertat, fann han ej en enda nog vek och mäktig att tala för dotterns bön. Den skymf, som äfven hon sjelf i hans tanke lidit, då Gudmar afslog de lysande anbud han erbållit, kunde hvarken förlåtas eller glömmas. Och oim den unge mannen vu led aldrig så mycket, erfor Moss dervid snarare en grym vällust än någon medkänsla, Jag vill icke dit, alldeles icke, om: han är der. De skulle min lif och själ ställa till en vacker scen. Dotter min är-en slug qvinna... Hm hm hm... Men om ändå... om något storvigtigt vore å färde... om mitf Majblomster fölle af.. hvad är det nu för enfaldiga tankar... Hu, här kännes så kallty:..... Han ,började frysa. Den gamle, eljest så kraftfulle mannen föll ihop från den ståtlige Moss, som ej räknade någon ålder, till en lutande gubbe Timmarne gingo med snäckans gång. Tio resör om var-han på väg att icke afvakta budet, utan ge sig å väg igen, men ban hade arbetat sig in i en sådan rädsla att träffa. Gudmar, som kanske kom emot honom som -en galning och fordrade räkenskap för... för.;. Nej, han kunde icke resa — han måste afvakta svaret. Ändlligen i sena natlen galopperade en häst inpå gården. Tänk, omdet vore den förvägne pojken... Han skydde icke-att skjuta på Olagus... vildt blod: Nå, jag måste sjelf ba förlorat förnuftet lb Nu klampade deti trappän. Det var drängen som medförde tvänne bref, det ena från Hjelm, det andra frår fru Moss, Hörde du hur det stod till, Anders? Det stod alldeles upp och nervändt till,