Aftonbladet – 8 juni 1859, sida 3

sinnad uppfattning af sitt kall, en varm fosterlandskärlek, ett moget omdöme, en sällsynt endrägt och beredvillighet still uppoffringar, mod och Beslutsamhet, samt en vis återhållsämhet i utöfningen af den makt som tillkom densamnmmha. Men, miba Berrar, menskliga handlingar måste af menniskor genomföras. Lyckligtvis hade icke det qväfvande inflytandet af enväldet och ordets för stummande räckt nog länge för att u.släcka nationens andliga lif, och derföre, när frihetens flägt ånyo drog genom våra dalar, då vaknade detta lif också genast till full verksamhet och kraft, och män framstodo, vuxne tidens fordringar och som egde både vilja och förmåga att leda samhällets angelägenheter. Främst bland dem bör visserligen ihågkommas de som stodo i spetsen för de olika riksstånden, och framförallt de som hade det maktpåliggande uppdraget att, såsom ledåmöter i konstitutionsutskottet, utarbe a den nya grundlagen, och deras namn, hvilka här på dessa sköldar finnas anteckn de, skola taeksamt inskrifvas på historiens -minnesblad; men många jemte dem egde också obestridliga förtjenster om alt det stora som uträttades, och dessutom kan här med skal tillämpas skaldens ord: Härföraren enI sam vinner icke slaget, de djupa leder vinna det åt honom. Det var allas förenade krafter, allas förenade fosterlandskärlek, som frambragte resultaterma: och derföre också ära åt dem ala! Mina herrar! Om -vi nu sammanfatta bilden af den tidpunkt, som det varit min uppgift att framställa Och hvars drag jag flyktigt och oföllständigt sökt återgifva, så tror jag att, om man å ena sidan måste sörja öfver de förluster och olyckor, som bragte det gamla kära fäderneslandet på branten af sitt fall, så har man å andra sidan ej mindre skäl att glädjas öfver dess rätdning och öfver de välgerningar och de samhällsförmåner, hvilka såsom en ny Phoenix uppstodo ur förödelsen. Det låg måhända i försynens plan, att våra lidanden och våra uppoffringar skulle vara ett vilkor för vår pånyttfödelse; och v denna uppfattning ligger en tröst, ty minnet af lidna förluster blir mindre bittert, offret: mindre tungt, om detta betraktas såsom en lösepenning för vår fritet, vår sällhet och vår framtid. Men att sålunda sjelfva nöden blef ett utsäde för kommande tider och att skörden deraf tillfallit oss, och. såsom vi hoppas, skall tillfalla många, många; ännu ofödda slägten,-derföre hafva vi att tacka — näst Gud — i rämsta rummet 1809 års riksdag och dess, män, jemte dem som härtill beredde möjligheten. Och derföre förena vi oss också i dag, ett halft århun drade sedan dess, att ur svenska hjertäns djup hembära en enkel gärd af erkänsla åt minnet af denna riksdag — att nedlägga en blygsam krans af eterneller på de hädangångnes stoft. En skål för minnet af 1809 års riksdag och dess män! Statsrådet Malmstens tal för tryckfriheten se vi oss fortfarande ur stånd att fullständigt meddela. Vi återgifva emellertid här ett i Svenska Tidningen förekommande temligen utförligt referat deraf: Bland alla de förmåner vår grundlag tillförsäkrat oss, är det isynnerhet en, på hvilken vår framtid beror och som derföre måste framför alla andra vara öss dyrbar: det är ordets fria bruk; och hvad kan väl i sjelfva verket vara för menniskan dyrbarare än det, som just gör henne till menniska? Tag bort denna frihet från vår samhällsförfattning, och vi skola snart få se, huru alla de andra friheterna, den ena efter den andra, vandra all verldenes väg. Hela vår fria författning skulle störta tillsammans; och ve oss då! Snart skulle vi sitta på Trojas ruiner och sucka vårt fuimusn. Det är ett temligen allmänt misstag att tro, att tryckfriheten skulle vara mindre värderad af de styrande, än af de styrda. Väl är det sant, att de bögre belägna -punkterha äro de, som lättast falla i ögonen; de, som stå på höjderna, äro mest utsatte för andras pilar. Och nog är det hårdt att sålunda få lida när man står der ensam, att vara den sten, på hvilken alla spotta. (Förlåten uttrycket; det gamla ordspråket är icke fint, men det är träffande.) Men det är en tröst, dt snart falla äfven de närmast höjden belägna platserna inom spottningens om råde och så växer oupphörligt de våta stenarnas-antal; godt för den, som nu först blir torr igen, Liksom fribeten i allmänhet vinnes icke heller tryckfriheten utan födslosmärtor; men, Gud vare lofvad!-hos oss äro dessa smärtor öfverståndna och vi beköfva icke längre oroa oss för henne. Inga Jerichos murar falla nu mera för blotta skriket. Vi hafva nu hunnit blifva så vana vid tryckfriheten, att vi ganska väl kunna tåla henne, äfven om hon skulle svida oss i ögonen. Men när vi tackat Gud för denna frihet, skola vi icke med tanken stanna vid oss sjelfva; vi skola försöka tränga djupare ned: och göra oss förtroliga med hvad denna tryckfrihet idnebär. Träffande har ett af Sverges största snillen sagt, att menniskosjälen är en kroklinie, hvars eqvation ännu icke blifvit funnen; hennes oändlighet, hennes mångfaldiga vexlingar tillåta icke här på jorden en sådan lösning. Man igenkänner hos henne alltid de gudomliga dragen, menhon är dock en fallen engel. Den menskliga Psyche har, äfven hon, sin benägenhet att fortfara uti en gifven riktving, sin vis inertie, som hindrar henne att stanna, der hön borde stanna, vid den oändligt fina gränslinien mellan dygd och fel. Från denna hennes ensidighet kan ingen mensklig makt befria henne, och det finnes mot densamma intet annat korrektiv än ordets fria makt; endast genom denna makt är det som ensidigheterna kunna blottas, tuktas och besegras. Så när trögheten håller på att göra själen slö, insöfva henne i makligheten, då är det hon som piggar: upp henne till Kf och verksamhet; och när öfvermodet yfves, då är det hon som näpser det. Och när den grumliga gen kommer med sina töckniga orakelspråk, då är det åter samma makt som drifver henne fram ur sitt dimmiga omhölje och blottar hennes skröpliga ihålighet; när den toma ytligheten vill inkräkta menslighetens höjdor, då är det hon som visar huru små dessa inbillade storheter äro. . Ack!i hennes rika rustkammare finnas vapen för alla stridssätt: att hugga, sticka och förgöra. Men hon har vapen icke blott till anfall på det onda, utan ock till försvar för det goda. Detär hon som gifver skydd åt trons hvita lilja, som värnar tankens sjelfständighet; som bjuder aktning för känslan, hvilken ensam har löfte om välsignelse. Ty hufvudet är långt ifrån allt, och träffande hår man sagt, att ett godt hufvud på ett hårdt och elakt hjerta liknar ett tempel uppfördt på en röfvarekula. Man kan ej åt tryckfribeten gifva den tunga, inskränkta betydelsen af en blott politisk rättighet. Hon är mensklighetens, menniskoandens dyrbaraste tillhörighet; bon är den häfstång, som skall lyfta anden en smula ur stoftet. Och man misstager sig ofantligt, om man trör ig genom tankens förtryekande kunna döda lögnen. Man dödar icke derigenom lögnen, men väl sanningen. Säkert sväfvar i detta ögonblick på mångens läppar en fråga: Är då tryckfriheten så idel ljus? Men tillåten mig (yttrade talaren) framställa enfråga tillbaka: Hafven I någonsin sett ett ljus utan skugga? Ju starkare det förra är, desto djupare den senare. Men låtom oss dock. hellre dröja i ljuset än i skuggan, der man kanske förkyler sig. Låtom oss älska tryckfriheten så, som man eljest älskar, Icke äro föremålen för vår kärlek endast fullkomliga väsenden ; att kunna rätt älska är Att älska ett väsende med dess dygder och dess fel, att älska i nöd och