Aftonbladet – 8 juni 1859, sida 3

tillbaka... Stackars pappa... stackars pappa! Han älskade mycket sitt Majblomster, och ändå — ändå... En tystnad ingick. Majken vaggade sakta fram och åter ihvilstolen. Emilia satt i djupt begrundande öfver den kommande: sälla förändringen i hennes egen lefnåd. 4 Och under tiden blefvo skuggorna allt tätare. Emilia,, utbrast Majken häftigt, har du några äpplen häruppe?. ; Nej; men du får dem i ögonblicket — jag skall skynda mig ner, om jag kan lemna dig ensam en liten stund. Lemna mig ensam? frågade Majken förvånad. Så sjuk är jag väl ej, att jag icke ännu många gånger kan lemnas ensam... Gå — om du blott icke besväras för mycket af trappan. . Du vet ju att jag är som en fågel, fastän Jag, -endast för att göra Åke till viljes, går så der säfligt och försigtigt. — Emilia nickade glädtigt och gick... Sedan Majken blifvit ensam, Jutade hon sig allt närmare mot fönsterrutan. Nus liksom mången afton förut; ville hon så gerna genomtränga töcknet... Någon skulle väl slutligen komma. Arbetet vid nybygget, äfvensom vid lastageplatsen, hade fullkomligt afstannat, folket hade, återvändt och allt var tyst på detta håll. Som hon så satt, tyckte hon sig se en skugga röra sig från den sidan, der-de stora stenmassorna voro uppstaplade. Hennes hjerta började klåppa. Det var ingen villa af hennes ögon. Men huruvida det var en kroppslig skugga eller blott en luftbild förmådde hon ej afgörar Nu nalkades den dock sakta emellan brädställningarne och köm framorm den ljusa ran