Aftonbladet – 8 juni 1859, sida 2

STOCKHOLM den 8 Juni, Från mellersta Italien, dit Europas blickar lifvit vända, isynnerhet genom prins Napoeons landstigning i Livorno, afhöras ännu nga märkligare tilldragelser. Det är likväl anska troligt; att; ehuru. den ställning, som ;rinsen intagit i Toscana; har en vigtig straegisk betydelse, såsom hotande österrikarnes renstrå flygel, har densamma dock äfven sin tora politiska vigt, och låter förutse planer ch: kombinationer, som gå vidare och längre in till uppnåendet af: de militära syftemål; om för ögonblicket kunna afses med Napoeonska kårens rörelser i. Toscana, Det kan remligen tagas för temligen afgjordt, att om Milano faller i de allierades händer och den edan utbrutna nationella rörelsen i Lombarliet dermed vinner större utsträckning och styrka, skall det icke dröja särdeles-längeinnan äfven mellersta Italien börjar röra på sig och söker upphemta sin andel af den nationella rörelsens frukter genom att afskudda det ok hvarunder äfven denna del af halfön varit hållen utaf sina på österrikiska bajonetter stödda despotiska styrelser. Det är visserligen sannt, att fransmännen i Rom hållit. påfvedömet uppe. och att man derföre icke synes kunna vänta gig något synnerligt bistånd från deras sida för skapande af en ny och bättre sakernas ordning, t.ex. i de påfliga staterna; men det torde härvid ej böra förbises, att fransmännen, som i Rom uppträdde egentligen emot republiken, aldrig sanktionerat påfvens politik, och att leras qvarstannande i Rom hufvudsakligen afsett att motväga det österrikiska inflytandet och att hafva en fast fot i mellersta Italien. Emellertid har man kommit till allt klarare insigt om ohållbarheten af den nävarande ställningen i Rom, och det är betydelsefullt, att öfvertygelsen derom just nu börjat i Frankrike gifva sig luft i en mängd skrifter, flutna både utur oberoende och utur -halfofficiella pennor. Ett märkligt rum bland dessa skrifter intager en af E. About nyligen utgifven bok om romerska frågan, hvilken ådragit sig mycken uppmärksamhet, och utur hvilken vi här meddela ett utdrag, söm tjenar att belysa det ämne hvarom vi tala och att ådagalägga både det oundgängliga behofvet af en förändring i den romerska statens styrelse och att insigten derom för närvarande får fritt uttala. sig äfven i Frankrike. Hr About skrifyer bland annat: Biskopen i Rom är konung öfver 3,124,668 undersåter, hvilka oupphörligt klaga. Hvad klaga de då öfver? Lyssna, och ni skall få höra. De klaga öfver att den myndigbet; hvilken de utan eget val och möt sina önskningar äro underkastade, är mera absolut än Euclides alla axiomer. All makt, så väl den lagstiftande och verkställande som den rättskipande, är förenad och förfärligt sammanblandad i en enda hand, hvilket är olikastridande emot bruket ialla civiliserade stater som emot Montesquiens teori. De äro någorlunda villiga att erkänna påfvens ofelbarhet i trossaker, men de finna vida svårare att gå in deruppå i afseende på regeringsärender. Icke så, att de vilja rent af vägra lydnad, då den enskilde i denna verld väl ej får helt och hållet följa sina egna tycken; men de skulle föredraga att ha bestämda lagar att lyda, i stället för en vacklande ofelbarhet. Man må säga hvad man vill, hans helighets godtycke. så förträffligt det än må vara, är likväl sämre än Code Napolöon. Den nuvarande påfven må vara en god man; menenväldet hos en prest, till och med en ofelbar sådan, kan aldrig bli annat än en usel regering. De klaga vidarederöfver; att påfven har en inrotad vana att i sin verldsliga regering använda kyrkans andliga tjenare, så att statens alla embeten befinna sig i händerna på en enda kast. Samma personer förvalta sakramenter och . provinsstyrelser, konfirmera barn och stadfästa underdomstolars utslag, ordinera prester och ge order om häktningar. ge aflat åt syndare och hederstecken åt gens. darmer. Denna blandning af det andliga och verldsliga regementet ställer på de förnämsta p r i staten en klass af män, hvilka, eburv möjligen makalösa från himmelsk synpunkt olyckligtvis äro förhatliga i folkets ögon. De äro min, ofta födda utom statens område, e sällan främmande för affärer, alltid för fa miljelifvet. som utgör hvarje samhälles grund. val; utan barn, hvilket gör dem likgiltiga fö; landets framtid, utan hustrur, hvilket gör den farliga för nutiden — män, med ett ord hvilka äro oförmögna att lyssna till skäl, er de anse sig sjelfvå såsom delegarei dera chefs ofelbarhet. De ha öfverseende me verldens barn iallmänhet, än mer med sin vänner, allra mest med sig sjelfva; men d äro utan barmhertighet för dem, som äro nog olyckliga att ha stött sig med makten. Fär diga att förlåta den usling, som blifvit öfver bevisad om mord, äro de obevekliga emot der svärmare, som vågat afslöja ett missbruk. De klaga äfven deröfver, att påfven oci hans biträden, hvilka aldrig lärt sig det ita lienska bokhålleriet, icke kunna föra staten räkenskaper. För 200 år sedan, då 139 millio ner katoliker bidrogo till bestridandet af hof vets och kyrkans utgifter, kunde folket för draga ett slöseri, hvaraf det sjelf hade si fördel; men nu, då 3,124;668 personer (uta att räkna den lille judgossen Mortara) måst sörja för allting, är det hög tid att fästa störr uppmärksamhet vid statsutgifterna. De betal 10 millioner francs årligen för en armå-uta disciplin eller kunskaper, och denna armå ö — laldrig afsedd att gå i krig annat än emc egna medborgare. Allt detta är, med ett örc icke hvad hans helighet lofvade i sitt til kännagifvande-den 12 September, och det : sorgligt att se sjelfva ofelbarheten bryta sir Ieftan or Sr I 1