Aftonbladet – 8 juni 1859, sida 2

Men från Gudmar, der hån alltjerit förblifvit i sin förvisningsort, kommo bref, och de skulle uttrycka något både lugnande och hop gifvande, ehuru de förekommo Majken fulla endast med dämpad feber och mördande ero. Och huru var det nu med Majkens helsa? Halle Kon något hopp atticke också den skulle lägga sig emot dettabröllopp, som borde vara firadt innan -oktobervindarne börjat sin gamla vilda brottningskarmp kring Skageraks vatten. Tyvärr var helsan, så länge uppehållen af hennes starka vilja, nu att likna vid det flammande skenet på aftonbimmeln. Skall det flamma upp igen, eller långsamt försvinna och försmälta i den hemlighetsfulla nattens skuggor? i ittills hade emellertid hvarken läkare eller medikamenter synts till i Majkens rum. Men urvisaren hade nu framskridit mot den timma, då motspänstigheten återstudsade, Modren och alla de älskande vännerna omkring henne hade tvungit henne att sjelf medgifva detta. Hon hade ej lemnat sin-soffa under de sista tolf dagarne. Och Emilia, hvad var ej hon nu för den vännen, som i hennes sorgedagar varit så mycket för henne! Men just för Emilias skull var Majken färdig att flytta till kapellgården. Dock ... Emilia grät och bad — hon visste ju derjemte så väl att Majken nu helst ville lefya och bo på det gamla Svartskär, och Emilia förklarade si helsa vara så undransvärdt stark, att någon fara för henne vore vida mindre att frukta. om hon finge vårda Majken, än att under så oroande förhållanden skiljas ifrån henne. Hjelm var af samma tanke som Emili han hade den öfvertygelsen, att hennes kö leksrika hjertas lugn vore i hennes belägen: