Aftonbladet – 6 juni 1859, sida 2

RE AR ERE RR Ma JES Roe ning, som de afsky,. äro de icke någon damm, utan den sårbara punkten för Europas fred och säkerhet. (Bifall.) Det återstår ähnu en punkt, till hvilken jag åu vill komma. Man har påstått, att: om italienarne, om de öfriga nationaliteterna, hvilka Österrike håller i band, skulle handla: på egen hand, så skulle England icke känna sig frestadt att intervenera, men den franska interventionen -förändrar saken. (Hör, hör!) Man har påstått, att fransmännens kejsare icke kan ledas af annat än äregiriga afsigter — (hör, hör!) — att han rufvar på en eröfring; och detta skulle England icke tillåta; ej heller borde Italien eller de förtryckta nationaliteterna låna sin hand till utbytande af en tuktomästare mot en annaän. (Hör, hör!) Detta ären allvarlig betänklighet, och se här mitt korta, rättframma svar derpå! Det är lätt att säga, att de förtryckta nationäliteterna skulle handla på egen händ. Enheti vilja och barmoni i beslut äro icke nog; handlingen måste kombineras efter en förut uppgjord plan, och innan denna, kombination kan ernås i länder, der ordet är förqväfdt och pressen förstummad; krossa de disciplinerade armeerna de oorganiserade folkmassorha, och bödeln och schavotten göra resten. (Hör, hör.) Detta är nyckeln till gåtan, att millioner tappra, frihetsälskande menniskor kunna under långa tidrymder hållas fjettrade medelst ett par?hundra tusen soldater. Sällsynta äro de fall i historien, då befrielse från förtryck utförts utan främmande bistånd. Förenta Staterna hade hjelp af det despotiska Frankrike att grundl:gga sitt oberoende (Hör, hör!) Äfven England, eburu : hjel:emodigt och tappert det också är, .hade 15,000 holländska grenadierer och en holländskflotta till hjelp; det var med dessa som Wilhelm af. Oranien kom att återköpa dess frihet. Vi ungrare förvärfvade vårt oberoende utan främmande hjelp, men det var genom utländsk intervention som vi gjordes till slafvar. Hvilken förunderlig förändring bar icke plötsligen kommit öfver regeringars och aristokraters sinnen, så att de upphäfva ett rop och ett skri mot hvad de kalla Fränkrikes intervention iltalien. Men mylord, under omkring fyratio år hafva vi koappt hört talas om annat än utländsk intervention mot frihet; intervention -egde rum i Spanien, i Neapel, i Piemont, på Sicilien, i Rom, i MoldauWallachiet, i Ungern, på Corsica, i Baden, i SlesvigHolstein, öfverallt har intervention mot friheten egt rum, och jag vet icke, att England någonsin dragit sitt svärd, för att förekomma det. Stundom må en lam protest ha blifvit gjord; men hvad mitt eget kära fädernesland beträffar, så hade Englands styrelse icke ens ett enda fattigt ord med föreställningar att erbjuda. (Hör, hör!) Nåväl; här är nu åtminstone ett fall, der en möjlighet till emancipation från Österrikes ok erbjuder sig genom -en intervention (om det är en intervention), och rop och skrik upphäfves dock deremot, och principer åberopas till förmån för förtrycket, hvilka aldrig åberopats till förmån för de förtryckta. (Hör, hör!) Detta är ett nesligt skrymteri. Låt Österrike försättas tillbaka i den ställning, hvari min nations hjeltemodiga vapen bragte det år 1849, innan utländsk intervention reste det upp ur stoftet, och säkerligen skola hvarken Italien eller vi behöfva någon hjelp; men om England tilläte, att Österrike räddades och attnationaliteternas rättigheter krossades genom utländsk intervention, så må man ej få anledning att säga att, om en dylik intervention varit till de förtryckta nationaliteternas förmån, den först då fann opposition af detta samma England, som sjelf står i så stor skuld till främmande hjelp för sin befrielse från förtrycket. (Bifallsrop.) Dessutom är det i denna sak icke egentligen en intervention, utan det är krig mellan två stadgade regeringar. Att en eller flera nationaliteter begagna sig af tillfället, är ieke, skulle jag tro, något giltigt skäl för England att likt Brennus kasta sitt svärd i vågskålen till förmån för Österrike, ett namn, liktydigt med förtryck och med mord å nationaliteter. (Bifallsrop.) Hvilka de enskilta bevekelsegrunder må vara, som förmått Frankrikes nuvarande regent att inlåta sig i detta krig, tilltror jag mig ej att afgöra, men jag känner hvad som icke kan ligga i hans intresse och derföre icke kan ingå i hans planer. Det kan ej ligga i hans intresse att beträda en: inkräktaresbana, emedan detta positivt skulle blifva till hans förderf, såsom det var för Napoleon I.. Vidare vet jag, att det ej kan ligga i hans intresse att åsyfta nationaliteters förtryck. (Bravorop.) Det var denvanvördiga missaktningen för nationalitetskänslan, som sände Napoleon I atf såsom en fjettrad örn dö på S:t Helenas brännheta klippor; det är samma vanvördiga nationalitetsförakt, som skall till atomer söndersplittra det trolösa Österrikes vacklande tron. Och sannerligen är jag fullt ech fast öfvertygad, att Napoleon III icke är den man, som skall upprepa de fel, genom hvilka Napoleon I föll. Gebom att göra de förtryckta nationaliteterna godt skall han skörda stor moralisk vinst, genom att göra dem ondt kan han icke skörda någonting annat än undergång för sig sjelf. (Bifallsrop.) Då jag bildar mitt omdöme, tager jag till utgångspunkt iotressen, icke menniskor; och då jag vet, att i frågor, der det gäller så mycket, det icke är sannolikt att menniskorna förbise sina intressen, vågar jag förlita mig på riktigheten i mina slutsatser. Då nationers öden darra i vågskålen, ve då öfver den man, hvilken, älskande sig sjelf mer än sitt fädernesland, skulle låta leda sig i sitt omdöme af sina persenliga sympatier oeh antipatier, och icke af sin pligt mot fäderneslandet. (Hör, hör!) Jag älskar mitt fädernesland mer än mig sjelf, mer Jän någonting på jorden; och inspirerad af denna kärlek har jag en bön, blott en enda bön till England, och det är, att det ej skall understödja Österrike; England har ej intervenerat för friheten; må det ej intervenera för den värsta af alla despotismer på jorden, Österrikes. . (Utbållande bifallsrop,) Deh enda bön jag har är om sträng neutralitet. Engelska nationen har stora öden i sin hand. Läggen noga på minnet, att intet krig kan tänkas antaga eurepeiska proportioner, såframt ej Tyskland och Ryssland äro parter deri. Min mening, 1:;ylord, är den, att ehuru tyska nationen är i hög gra:l upphetsad, skall Tyskland icke inkasta sig i kriget till Österrikes bistånd, såvida icke Preussen ställer sig i spetsen (hör,hör!, sålunda afsvärjande Fredrik d den stores politik, som höjde: det till en makt af första rangen. Och jag, för min del, kan icke, i d betraktande af den ställning, som czaren af Ryssland sannolikt skulle i dylikt fall intaga, tro, att Preussens regent skall äfventyra.det farliga vågspelet, såframt han ej blifvit försäkrad om Englands stöd. Således. beror det tydligen af Englands beslut, antiogen detta: krig skall antaga allmänna europeiska proportioner eller ej; emedan, om Preussen med förlitande på Englands bistånd kastar sig in i kriget vid Österrikes sida, det är mer än rimligt att anj taga, att Frankrike då skall bistås af Ryssland. (Hör, hör!) Derföre hoppas jag, att om genom försynens nådiga skickelse en möjlighet till nationel emanciI pation skulle ur de närvarande förvecklingarne uppstå för någon af de nationaliteter, som Österrike håller i fjettrar, skola denna fria och ädla nations välönskningar och hjertliga böner icke följa förtryckaren, utan den förtryckte — att England icke skall underlåta att skänka sitt bifall åt försöket och uppmuntra det med sin sympati. (Starka och uthållande bifallsyttringar.) MUSIK. by Den konsert, som sistlidne lördagsafton gafs i Ladugårdslandskyrkan med biträde af mllerna