Aftonbladet – 4 juni 1859, sida 2

efter dig. Och kommer icke du, så måste jag uppsöka dig. Din egen bedröfvade, ömt tillgifna moder Beate-Marie Moss.n Majken till sin mor. Stackars, stackars mamma! Det vore fåfängt att neka det mitt hjerta blifvit dubbelt såradt och beklämdt genom pappas snillrika grymhet. Ja, på det sättet gör han kanske mitt gifna löfte om intet, det är sant, men han gör ock mycket mer derigenom att han gifvit mig denna nya sorg, som kommer att gnaga mig utan uppehåll. Så som jag förut anade eller rättare visste, skulle just nu en bitter mjeltsjuka bemäktiga sig Gudmar. Och dertill dessa månader utan sysselsättning eller utan annan sysselsättning än denna tankens plågsamma omdrifvande kring samma punkter: striden med: smugelbåten och striden med pappa! Jag har genom tusen böner och enträgna föreställningar förmått -honom att åter resa till Göteborg på några veckor. Der får han sysselsättning fullt opp, och der är honom i alla afseenden bättre att vara än här hemma vid stränderna. Men om en månad -kommer aan bestämdt tillbaka. Ack, det var under denna månad jag tänkte uträtta så mycket! t Aldrig bar min kärlek till Gudmar varit så hög, så djup, så full af styrka som nu, och ag har beligt Jofvat att ingenting skall hin. Ira mig att följa honom, utom sådana hinder om endast Gud sjelf ställer i vägen. Men var lugn, mamma, jag rymmer icke ir laåndet! Ej heller må mamma tro mig om tt vilja följa honom utan det lagliga bandet. Jåt oss ännu vänta och hafva tålamod — nnu är icke den yttersta nöden för dörren. O, om mamma såge honom, min Gudmar, uy den förr) såj lefnadsglade ynglingen, för vilken lifvet icke så längesedan låg så friskt, å kärt, och som aldrig trodde att något törne äxte på pligtens väg! Just sådana ömma arma själar, döljande djupare -känslor-än nan anar, lida oerhördast, då strid och oreda ppkommer i deras grundsatser och utstakade ägar, Och sådana strider ech oredor had