Aftonbladet – 4 juni 1859, sida 2

bittida reser jag till Göteborg och kommer just lagom att på fredags morgon med ångbåten afgå till Lybeck... Nå, hvad säger du, Beate-Marle 29 -...sate sempre ; Jag har, mitt barn, velat försöka att skildra denna scen så noggrannt för dig, att du kunnat se pappa. Men tåfängt och onödigt vore det att för dig upprepa alla de ömma böner och föreställningar jag satte emot detta förslag. Ack, min Majken, med förtviflan måste jag siga att den lillasmakt, jag någon gång utöfvat på min make, nu är totalt försvunnen. Förgäfves uppsporrar jag mitt mod. Svagheten sitter i själen, i hjertat, i tanken. Jag kommer ingen väg nu, då jag behöfde komma som längst; och det enda jag utverkade, var att få veta hans adress på Hamburg, der han ämnade dröja några dagar och bo på samma hotell, der ban förut logerat. , En gång bönföll jag att få sända dig bud med detsamma, men det förbjöd ban så barskt att jag ej vidare vågade tänka derpå. Hela gårdagsaftonen sysselsatte vi oss, jag med inpackning och han med. anordningar och bref för den långa resfärden. I dag morse vid bestämd tid satthan också riktigt i vagnen, der han ännu skrattade, då jag vid vagnsdörren fick det sista afskedet. Han njöt af sin egen glädje att utan vidare uppträden ha kommit ifrån saken och ändå ha räddat sin vilja. Ingenting kunde också vara fruktlösare än att försöka rubba bans närvarande ideer. Hans sista ord voro dessa: Sod Öfvertala icke Majken att komma hem! Hon skulle då tro att resan är en list för att tånga benne. J kunnen ställa er huru j viljen, qvinnor, under min frånvaro! Farväl, farväl... stopp, vänta — du kan också säga dotter min-att jag -helsade henne, att sedan ban rest ensam, vill jag glömma dethär vanvettet och förlåta henne! Det är ordet. Och så flög vagnen af. Nu, min dyra älskling, vet jag ej om jag vågär uppmana dig att komma hem. De der orden kunde innebära en dubbel list, ehuru jag dock icke tror det... Gud, förlåte mig att jag framkastade det! . Jag törs icke råda, men jag längtar omätligt