Aftonbladet – 4 juni 1859, sida 2

lefva som sjelfherrskarinna, så tänker jag min lif och själ också låta henne sjelfberrska så länge det lyster och behagar henne... I stället att bekriga sköldmön, såsom gubben Guldbrandsson kallar henne, inom hennes eget fästningsverk, det jag nog kan begripa blir Svartskär — hon är för slug att taga vägennågor annorstäds än der hon har korsmendanten, kommendantskan, besättningen, fångpredikanten och skyddshelgonet på sin sida — vill jag stället... Han höll upp för att-liksom njuta af min häpnad. Älskade barn, du skulle kunnat höra ända bort till Bottnastranden hur mitt hjerta klappade vid det svar, som jag skulle få på den frågan: Hvad vill du då i stället? Beate-Marie, om du ändå vore den qvinna, som kunde begripa din man, då skulle du nu förstå honom! Öch han, som sällan mer än drar på munnen och småskrattar inom sig. atbrast i ett högt, sträft, skallande skratt. Hur kan du skrämma mig så, min vän — har du bjerta till det? Du kan lugna dig — jag tänker icke alls svälta ut fästningen, utmatta garnisonen genom strid eller på annat sätt få flyktingen i mitt våld, Känner väl gryet: hon skulle, då det runnit så långt, förr dö än hon gåfve sig inran jag kapitulerat... Men nu är ordet, att ag icke wvill kapitulera, och derföre ärnar ag göra henne ett spratt, som hon aldrig bitat på att-taga i räkningen, då hön bestämde pröllopet till hösten, naturligtvis omkring böran på Oktober, då han i medlet skall vara å ort och ställen Nå, får jag då ändtligen veta det? Jag ade knappt någon: andedrägt qvar. Hjertligenväl unnadt, min skatt! Jag rymner — men denna gången blir det stor-ryming, icke en liten tur inåt Uddevalla, Werersborg eller så, utan det-skall bli en utries resa åt Tyskland och Frankrike, eller hvart let bär, på tre månader. När jag återkomner, är tiden ute — och jag hoppas att, huru satig dotter min. är och hur upprorisk hon in blir, bon icke lärer förmå någon prest att ysa för henne utan faderns medgifvande, och adern är som bortblåst, Klockan 3 imorgon