Aftonbladet – 30 maj 1859, sida 2

nan, ty fru Moss var så bedröfvad och derjemte rädd, att hon icke kunde få ögonen från tallriken. Denna undfallenhet var likväl icke obehaglig för Moss, som supponerade att den bäfvande sinnesstämningen torde sträcka sig ännu längre bortåt våningen. Nå, Beate-Marie, tänker du äta med ögonen? Du är icke särdeles sällskaplig. Min vän, jag trodde... Jag vet — du skapar dig nya trosartiklar, när de gamla ta slut... Nå, trodde du få se mig sådan jag är? Nej, i sanning! Alltid misstag... Supponerar att en man visar sin myndighet. Dermed väl. Han tycker ej om att anses som busen för det... Tala. min vän... Har du träffat din dotter? Ja, men endast helt kort. Hvad sa hon? Mycket litet: Pappa är obeveklig... Får jag vara ensam, mamma? Inte illa — pappa är obeveklig... ja, fullkomligt obeveklig... Och hon ville icke gå till bordet... äter i sina rum — mycket oskyldigt. Sådant ser jag ej på. Fruntimmer ska vara fruntimmer. Vore onaturligt, om de icke hade sina nycker och inbillade maktspråk... För resten gick allt som jag förut beräknat. Det var ordet. Men, käre man, hennes utseende! vågade fru Moss framkasta. Tycker du icke att det skrämmer dig? Hvarföre skulle det det? Minsta barn, som ej får sin vilja fram, visar mulenhet — huru skulle det då vara möjligt annat än att en.qvinna, som får slå bort giftastankarna, gör detsamma, Man får vara billig... supponerar ni alltid funnit mig sådan. För första gången under deras äktenskap tyckte fru Moss sig känna en instinstmässig afsky för sin man. Denna sjelfförtröstan, detta kalla lättsinne, denna oförmåga att uppfatta dotterns karakter och djupa lidande under den närvarande sinnesstämningen väckte ingm fru Mass milda hjerta ett slagg strid