Aftonbladet – 30 maj 1859, sida 2

ten af denna agitation, emedan det är allde les orimligt att antaga, att franska regerin gen, som redan har ett krig för händer, skulle kunna tänka på ett anfall vid Rhen — et anfall riktadt, icke mot Österrike, utan mo Preussen och de konfedererade mindre tyske staterna; ett anfall, som med säkerhet skulle uppställa en väldig europeisk koalition i slag ordning mot Frankrike. Det vissa är, att in flytanden äro i verksamhet, för att göra ty ska nationens fosterländska känslor gynsam stämda för det österrikiska huset, för att hålls dess fot på andra nationaliteters naeke, hvilke hafva lika stor rättighet att bevara eller åter taga en oberoende nationel tillvaro som Tysk land att bevara sin. (Lifliga bifallsrop.) Mer tron mig, gentlemen, trots den för handen va: rande bevekelsegrunden, kunna tyska nationen: ädla instinkter äldrig lockas till den otacksam ma rollen af österrikiska husets valet de bourrear (mästermansdräng), för att förslafva andr nationaliteter, såvida det ej antages att Eng lands regering sympatiserar med Österrike att Englands regering anser det berättigadt at behålla dess italienska besittningar och gyn nade idn att integriteten af dess områden bö bibehållas. (Hör, hör!) Olyckligtvis har de af den offieiella organen för Englands utri kes politik blifvit i parlamentet proklameradt att Österrike har starka anspråk på eder sym pati, emedan det står i racefrändskap med anglosachsernma. (Skratt.) Nåväl, jag anse mig befogad att i all ödmjukhet anmärka att detta vädjande till eder medömkan råka vara ett ganska olyckligt prof på framsteg etnografiska studier. Den onaturliga samman gyttring af heterogena elementer, bildad ge nom en lång följd af eröfringar, hvilken gå och gäller under namn af Österrike, är si långt från att vara beslägtad till race med England, är så långt från att vara tysk, at ehuru österrikiska regeringen vid den siste skattskrifningen 1851 använde både konstgrepr och terrorism för att gifva dess besittningai karakteren af tysk nåtionalitet, så blef de henne omöjligt att få summan af hennes ty: ska undersåter högre än till omkring 7,000,004 på en befolkning af 37,000,000. (Hör, höj I sjelfva verket är Österrike den enda mak i Europa, som icke har någon nationel ka rakter; det är af intet land, ingen race; de är blott en dynasti och ingenting annat; de är helt simpelt huset Habsburg — nej, icke ens detta; allt i detta förbannelsens hus äl inkräktning, till och med ända till namnet de äro ej Habsburgare, de äro Lorraine-Vau demonter, rebelliska kronoembetsmän unde: Frankrike, såsom Napoleon I plägade be nämna dem — icke de, utan lorderna Den bigh af huset Fielding äro de enda Habsbur gare på jorden. (Bifall.) Likväl, sedan så dana förklaringar af sympati, parade med er kännande af Österrikes förmenta rättigheter på ett officielt sätt uttalats af engelska rege ringen, är det ej att undra på, att det intryc ket är öfvervägande i hela Tyskland och helt det österrikiska området, att England, . trot: neutralitetsförklaringen, snart skall göra er frontförändring och på ett eller annat sätt på hitta någon förevändning antingen att direk understöda Österrike eller bistå Tyskland dess understöd för detsamma. (Hör!) Dett: intryek utöfvar ett så skadligt inflytande på de förtryckta nationaliteternas sinne, att jag är viss på, att hvarje frisinnad engelsmar skall beklaga det. Å andra sidan dritver de Tyskland i en falsk riktning, hvilken skall om den ej stäfjas i tid, förr eller senare, til en början insnärja England i otillbörliga kom binationer, samt sedermera under någon even tuel förevändning indraga det i kriget. Jag anser det derföre vara af högs a nöden på kalladt, att den allmänna meningen i Eng land, med gillande af den opartiska neutrali tetsoeh stränga non-interventionspolitiken kraftigt måste förkasta iden att under hvac omständigheter som helst låna Österrike sit bistånd mot emancipatiomen af de utaf det samma förtryckta nationaliteterna. (Stormande bifallsrop.) (Forts.)