Aftonbladet – 30 maj 1859, sida 2

ett enda ögonblick lemnas ur sigte. Dente skall öfvertyga hvarje trohjertad engelsman, l le: att ehuru neutralitetsproklamationen förtjenar ge bifall utan allt förbehåll, så återstår dock k mycket för allmänna meningen att vaka öf-lan ver, att utreda och kontrollera. Jag önskar, Pi att denna församling måtte bilda sig en egen st åsigt i denna friga. Jag skall derföre medl ur er tillåtelse, mylord, företaga en kort granskor ning af vissa förutfattade meningar. Jag fly må väl kalla dem fördomar, då de, såvida de sk ej eftertryckligen förkastas af den allmänna st meningen, sannolikt skola inkasta England de uti kriget, trots de löften, som innefattas ilhe neutralitetsproklamationen. Dessa fördomar ta vända sig först och främst kring en helt och la hållet falsk tolkning af hvad som kallas den tr italienska frågan; för det andra omkring den ra otillbörliga aktning, som vi höra England beädc känna för 1815 års fördrag; för det tredjel m omkring hvad diplomater benämna krigets (n lokalisering; och slutligen omkring det stör-na sta af alla tänkbara missförstånd, nemligen la att österrikiska väldets integritet är af vä-lat sendtlig vigt för bibehållandet af maktjemnbe vigten. na Låtom oss först taga den italienska frågans bi verkliga väsende i skärskådande. Orolighe-af heter finnas, hvilka hafva sitt ursprung i då-ke lig administration och usel regering. Dessa at kunna stillas genom billiga eftergifter, för-pa bättringar, reformer. Men, mylord, huru illa ar regeradt Italien än är, undantagandes Pie-m mont, så har den italienska frågan ej denna at karakter. Det problem, som oafvisligen forva drar sin adeqvata lösning i den italienska frået gan, består ej i det ena eller andra regeringsgy sättet, det ena eller andra missbruket ellernc klagomålen, som kräfva den eller den för-oc bättringen, eftergiften eller omstöpningen. lå Nej, den italienska frågan är en nationali-FE tetsfråga. Och emedan den är en nationalieh tetsfråga, består den främsta och förnämsta sk punkten för dess praktiska lösning i Öster-oc rikes totala och definitiva utdrifvande ur Ita-ka lien. (Bifall). Dess utdrifvande på ett sätt,he att det blefve ur stånd att komma tillbaka. sk (Nya bifallsrop). Mången politisk fråga tillåpå ter en kompromiss; men denna är bland dem, 1 som ej tillåta någon sådan. Antingen Öster-Ji. rike definitivt utdrifves ur Italien eller ej, så ra skall den italienska frågan, de europeiska lär makterna må nu företaga hvad som helst, är alltjemt ånyo uppdyka. Inga administrativa er reformer, ingen jemkning af provinsgränser jin kunna besvärja henne och ingen terrorism de kan qväfva henne. Ingenting annat än italiede narnes fullkomliga utrotande kan betryggaFi Österrikes välde i Italien; och en nation afni tjugosex millioner menniskor omintetgör äf-Åbi ven utrotningen. Sant skref lord Napier år ga 1848 till viseount Palmerston: Italienarne de kunna krossas, men ej utrotas, Hoppets en-)ki tusiasm skall lifva dem, och den afslitna tråpå den skall för hvarje gång åter hopknytas.. ri! Denna den italienska frågans natur var orsa-ke ken, att redan år 1846, då det påfliga om-)de rådet var till och med ännu sämre styrdt änne det nu är — och detta vill sannerligen säga fr ganska mycket (skratt) — det moderat libe-Åbi rala partiet, jag säger det moderata partiet, ur förklarade inför de påfliga kommissarierna,dc att buru förfärliga, huru outhärdliga det rolin merska folkets lidanden än vore, så vore fråde gorna mellan det och regeringen af ett se-är kundärt intresse — det förnämsta vore Italien. ) sk Hvad som var mera upprörande för derasT. känslor än någonting annat, det var, att den or påfliga regeringen gjort sig till slaf af Öster-en rike i Italien; och så ofta något tillfälle er-)bi bjöde sig att bekriga österrikarne, skulle romtu rarne deltaga i kriget med energien hos ettjan uppretadt folk, hvars tålamod tagit slut, tyka hela Italiens Iif hade höjt sig till nationali-)laj tetsmedvetandet. Likaledes är det en följd te af denna den italienska frågans natur, att dålkr Venedig och Lombardiet år 1848 gjorde uppor tor, förenade sig hela Italien uti ett korståg Pi mot Österrike. Samma natur hos den italien52 ska frågan förklarar det faktum, att då Österrike bi år 1848, af fruktan att fransmännen skulle inbryta i Italien, erbjöd provinsialstyrelsen i Milano ovilkorligt oberoende af Lombardiet, I 20 med rättighet att ordna sina angelägenheter til bäst hon behagade, afslogo milanesarne an-ra budet med förklaring, att de aldrig ville skilja un sig från sina venetianska bröder, samt att de lu skulle kämpa, icke för Lombardiet, utan förFJ. Italien. Det är likaså till följd af denna den mi italienska frågans natur, som vi i detta ögonblick se Piemonts folk, ehuru lyckligt och belåtet med sitt eget tillstånd, med glädje underkasta sig alla lidanden och försakelser af kriget, som på det mest barbariska sätt föres af fienden (bör!) — som konung Victor Emanuel, derföre att han å sitt bandår inskrifvit Italiens oberoende, ser ett stort antal republikaner samla sig omkring honom på samma sätt som det monarkiska partiets anhängare skulle samlat sig kring Italiens bandr, om republikanerna utvecklat det med rimlig utsigt till framgång. Det är af samma orsak som Toscana kastade sig i konungens af Piemont armar; som frivilliga från alla delar af Italien strömma till konungens fanor; som de atomordentligaste kraftåtgärder måst tillgripas i Neapel, för att hindra folket att ila till dem, och slutligen, ehuru ej minst vigtigt, är det samma orsak till, att vi se fransmännen mottagna med glädje och entusiasm i Italien (bifall.) Nåväl, det har öfverraskat mig, att i alla underhandlingar, som föregingo Österrikes krigsförklaring, fanns den bristen i Eng-ho lands politik, att italienska frågan icke beTI Ro EL Pe BIOS ha raktades såsom en nationalitetsfråga, utan såsom en fråga, som borde och skulle lösas på grundvalen deraf, att Österrike skulle behålla sina italienska besittningar, endast det ville samtycka till att icke inblanda sig i det öfriga Italiens angelägenheter. Jag vill icke nu försöka visa, att det är det besynnerligaste af ulla besynnerliga misstag att tro, det Österrike kunde lemnas i besittning af Venedig och Lombardiet, och att det genom hvad förlrag eller anordningar som helst skulle kunna tillbållas att icke utöfva sitt öfverväande inflytande på mellersta och södra Itaien i riktningen af denna grundsats af hejdad despotism, hvari österrikiska huset efver, rörer sig och har sin varelse. För tt visa detta, måste jag anföra diplomaiska handlingar, som ej böra hafva undgått amtida statsmäns uppmärksamhet, men hvilet skulle tvinga mig till större utförlighet in som vid närvarande tillfälle vore lämpligt. Jerföre vill jag endast anmärka, att såframt let ej tydligen inses af hela Europa, att Österikes bibehållande i dess orättmätigt bekomna talienska besittningar icke ingår i Englands fsigter och planer, skola inga neutralitetsoroklamationer förekomma, att edert land icke T eller senare inkastas i kriget till följd af ärjande allianser, för hvilka mäktiga inflyanden uppenbarligen äro i verksamhet. Det r ett besynnerligt skådespel, som nu pågår i lyskland. Att den tyska nationen, som näpligen någonsin varit ense i någon enda plan, ynes redobogen att för en gång låta allt split ara i fast beslut att sätta sig till motvärn not ett förmodadt anfall af Frankrike vid thenfloden — detta, mylord, är egnadt att illas af hvarje man med hjerta i bröstet. Jet ligger dock mycket blindt alarm på botDOE ET SSA Von Se a Se ärlek — och du vill kallas en stolt qvinna! oct ej, en eländig och svag qvisna är du, som lag rill truga dig vå den mannen. som försmåttl 1