Aftonbladet – 30 maj 1859, sida 2

STOCKHOLM den 30 Maj. Eossuths återuppträdande i London. Den ryktbare nngrarens namn har de senare dagarne åter varit på allas läppar. Telegrafen har kring Europa spridt ett rykte, att den ungerska republikens f. d. chef står i begrepp att ånyo verksamt ingripa i händelserna. Han skall, heter det, afgå till Italien för att ssmråda med Louis Napoleon om Ungerns revoluionerande. Uppgiften kan väl ännu icke tagas för fullkomligt tillförlitlig, och ännu ovissare är, om en sådan plan kunde hafva några utsigter för sig att lyckas, om Kossuth skulle blifva i stånd att öfverskrida sitt fäderneslands välbevakade gränser, om det skulle vara möjligt att i det så fullständigt afväpnade och genom alla möjliga medel förslafvade Ungern åvägabringa en folkresning, och om slutligen Ryssland skulle lemna sitt samtycke till ett sådant företag. Men säkert är, att blotta ryktet om en dylik afsigt skall för österrikiska regeringen vara i hög grad oroande och tvinga henne till nya försigtighetsmått, nödga henne att bibehålla ännu större truppmassor än hittills i denna del af sitt med, så mycken möda sammanhållna rike. Då emellertid anledning verkligen synes vara för handen att förmoda, det den utmärkte frihetskämpen kommer att ånyo framträda på händelsernas skådeplats, måste det vara af synnerligt intresse att erfara hans tankar i afseende på den närvarande ställningen. Han hade för några dagar sedan tillfälle att uttala dem vid ett stort möte i London Tavern under lordmayorns presidium. Sedan lordmayorn öppnat mötet med ett anförande, deri ban uttalade den grundsatsen, att England borde iakttaga en sträng neutralitet, uppträdde Kossuth, helsad af långvarigt jubel, och uttalade sina åsigter om Englands ställning, om betydelsen af italienska frågan, om den så mycket omtalade helgden af 1815 års fördrag, om möjligheten att lokalisera kriget och om Österrikes förmenta nödvändighet för den europeiska jemnvigten. Förvissade att några utdrag ur detta mästerliga, af en lågande frihetskärlek genomglödgade anförande skola läsas med nöje, meddela vi bär det hufvudsakliga deraf. Talaren yttrade: My lord mayor, ladies och gentlemen! Det moln, som benämnes den vitalienska frågann, har slutligen börjat urladda sig det elektriska fluidum, hvarmed det varit öfvermättadt under mer än fyrtio år. Det är en vigtig händelse, som sannolikt skall göra epok i Europas historia. Hvilken ställning bör väl England intaga i denna kritiska sak? Eders herrlighet, hvars åsigter innefatta en tredubbel auktoritet, har besvarat frågan. Den ställning, England bör intaga och ur hvilken det ej bör utträda, är en aktningsBjudande neutralitet och sträng non-intervention. (Bifallsrop). Jag, en landsflykting, en ungrare, en medlem af en förtryckt nationalitet, en man i alla sina sträfvanden identifierad med dess emancipation, upprepar såsom en innerlig bön hvad ed. herrl. framstälde såsom en engelsk patriots noggrannt öfverlagda votum — att England bör betänksamt vidblifva en aktningsbjudande neutralitet och en sträng nonintervention. Om jag på grund af denna likstämmighet i åsigter skulle tillfrågas, huruvida jag tror, att det krig, som helt nyligen börjat, möjligen skall lända till fromma för den sak, med hvilken hvarje mitt hjertas förhoppning är identifierad, skulle jag utan tvekan förklara, att jag tror på ett dylikt resultat, såvida icke England, genom att inblanda sig i kriget, leder händelsernas naturliga lopp in uti en orätt strömfåra. (Bifall). Utgående från den lag om sammanhanget mellan orsak och verkan, hvilken presiderar öfver historiens logik, stödjer jag min öfvertygelse på det oomkullkastliga axiomet, att förtryckarens trångmål kan komma att utgöra en möjlighet till den förtrycktes befrielse. Jag ser Frans Josef af Österrike — min nations mördare (lifiigt bifall), den blodbesudlade inkräktaren af mitt land — invecklad i ett stort krig. Jag anställer mina betraktelser öfver de stridande partiernas relativa ställning och öfver de strategiska oundvikligheter, som måste utveckla sig under krigets gång, och jag kommer till den slutsatsen, att emancipation skallinom en icke så synnerligen aflägsen tid kunna vinnas af dessa nationaliteter, hvilkas förtryck under Österrike utgör den stora olägenheten för Europa, och utan dess undanrödjande kunna alla lappverksförbättringar anses egnade att för någon kort tid ännu ölja rötsåret på Europas politiska bygnad, men både en varaktig fred och ett stadgadt tillstånd inom den europeiska samhälligheten äro rent af omöjliga. Ed. herrl. har nämnt den korgl. proklamation, genom hvilken hennes maj:ts regering offentligen utlofvat att afhålla sig från att medelbart eller omedelbart taga någon del il: det krig, som nyligen utbrutit på Kontinen-: ten, samt att iakttaga en sträng och opartisk neutralitet. Neutralitet är ett allmänt uttryck, dock innefattar det en speciell betydelse, hvars mening ej fullt kan begripas, med mindre man har klart utredt, till hvilken af de stridande parterna hennes maj:ts regering skulle sälla sig, om han ej förblefve neutral. (Hör, hör). Nåväl, mylord, jag kan ej påminna mig hafva förnummit en enda officiel eller halfofficiel förklaring, som i in själ qvarlemnat det intrycket, att, om hennes maj:ts regering icke komme att förblifva neutral, hon skulle ställa sig på Frankrikes och Sardiniens sida mot Österrike. Menjag har förnummit många förklaringar, som nödvändigt leda till det antagandet, att alternativet vore antingen neutralitet eller bistånd åt Österrike. (Högljudda rop af nej, nej). Det har alltid allmänt hetat, att England i början skulle blifva neutralt, men man tillade, att det skulle afbida hvad vändning händelserna skulle taga och emellertid rusta sig, så att det vore beredt — till hvad? Månne att afslå hvarje angrepp på dess områden, kolonier och besittningar? Naturligtvis måste detta göras, och det skulle göras, och detta ärofullt till på köpet. Men detta bar ingenting att göra med neutralitet eller icke-neutralitet; detta är en fråga om anfall och försvar, och det simplaste sunda förnufts eftertanke skall öfvertyga, att England icke skall anfallas under detta krig, om det ej sjelf kastar sig in deruti. (Bifall). Huru vi än vända frågan, så blir alltid alternativet detta: antingen förblir England neutralt eller i motsatt fall skall det föranledas att understöda Österrike. Om under detta krig England skulle afvika från grundsatsen af sträng och opartisk neutralitet, vore det fara värdt, att man finge se Englands flagg fästad vid Österrikes mast — man skulle finna det vackra namnet Britannia paradt med det afskyvärda Babylon, hvars makt hvilar på en väfnad af uppförande, hvilken, såsom professor Newman anmärker i sitt arbete om det österrikiska — husets brott, redan på den gamla hednatiden förorsakade, att innehafvarne af den sålunda vunna makten betraktades såsom genom eget förvållande fogelfria, hatade af gudarne och oförtjente att försvaras af menniskorna. Denna sida af frågan, att afvikandet från neutralitetsprincipen inne