Aftonbladet – 30 maj 1859, sida 2

Nej, detta är förfärligto... En förtviflans blick visade sig i Majkens ögon ... Jag har lidit så mycket, pappa, så mycket! Om pappa ännu ville spara mig, kunde allt bli godt. Nå, i hvad fall kan jag spara dig, när dina egna galenskaper tyckas vilja göra af med dig? Det är pappa som ser galenskap i den naturligaste känslan. Men det är ej galenskapen, utan den sansade och ädla kärleken som styrer mig... Jag vill nu säga pappa det öfriga.n Hvad fan, är det ännu mer? Jag vill ingenting vidare höraly Jo, pappa måste höra mig... Denna höst... Tig, olyckliga, olyckliga dotter... tig, tig! Nu varnar äfven jag digl Den ena varningen, pappa, dör lika ohörd som den andra. Jag vill ha rättighet att en gång vara menniska, och under denna rättighet säger jag att jag innan höstens slut är Gudmar Guldbrandssons hustru. Häremot finnes blott ett hinder. Ha ha ha, du Guldbrandssons hustru inom ett par månader! Nå, det var då väl att du hade vett nog medgifva möjligheten af att ett hinder kunde uppstå. Jag skall dra försorg om att du blir sannspådd. Så mycket värre, om det hindret kommer från pappa! Jag har icke tänkt mig annat hinder än sjukdom eller död ... Döden hindrar mig. Moss ryckte till: Döden — romanprat, ätt skrämma upp mig med! Ingen döri den fulla helsa och kraft som du har I full kraft må jag vara — ty så länge min själ kan beherrska min kropp, skall den fullgöra sina pligter — men vid full helsa är jag långt ifrån att vara, det känner jag blott för mycket väl, och om pappa gör sig den mödan att betrakta mig, tror jag pappa äfven skall se att jag talar sanning. Du går berömvärdt framåt till ditt föresatta mål, dotter! Men jag står stadigt vid mitt... Och nu må vi göra ända på det här, ty din