Aftonbladet – 28 maj 1859, sida 2

samma sätt, menar man, förhåller det sig nu med hans: löften och försäkringar, och ordningen skall förr eller;sednare äfven: komma till England, att.se honom vältra sina: bajoneltmassormot dess kuster. Mot dessa åsigter, hvilka isynnerbet med mycken skärpa gifva sig luft i den radikala Morning Advertiser,, uppträder Economist, och söker visa, att oaktadt man på goda grunder hyser. ett allmänt misstroende mot Louis Napoleons afsigter, behöfver man likväl icke befara en ny. upplaga af den gamla Napoleonska politiken i Europa. Economist stöder denna sin mening hufvudsakligen derpå, att ban efter all rimlighet icke skall förmå att förnya denna politik. Endast ett krigaresnille af högsta ordning, sådant som den förste Napoleons, kunde vara i stånd dertill, och Louis Napoleon har ännu på intet sätt visat sig vara i besittning af denna underbara uppfinningsgåfva och fruktsamhet på ideer, som gjorde farbroderns storhet. Dessutom, menar Economist, är Louis Napoleon genomträngd af en så stark fruktan för de italienska carbonaris hämnd, att han icke skall våga bryta sina löften till Italien, om det en gång lyckas honom att fördrifva österrikarne; och slutligen vittnar hela hans förflutna bana, att han, olik sin store farbroder, fäster mycken vigt vid allmänna opinionens makt. Han har aldrig gjort sig saker till en impopulär handling, utan att försöka kasta allt. det förhatliga deri på något underordnadt verktyg, och utan att i tid öfvergifva den impopulära politiken. Han skall följaktligen aldrig onödigtvis förverka Europas allmänna bifall för uppnåendet af enskilta syften, ty han vet att detta icke skulle vara för dessa syften gagnande. Har han en gång, genom en befrielsepolitik, vunnit Italiens och Europas sympatier, kan man rent af på aritmetisk väg komma till den slutsats, att det är långt ifrån osannolikt att han skall fästa mycken vigt vid sin oegennytta och på detta sätt bibehålla hvad han vunnit. Det engelska bladet drager af allt detta den slutsats, att: man icke genom ogrundade farhågor för Louis Nappleon och hans afsigter bör låta förleda sig att främja Österrikes framgång och derigenom föranleda. Piemonts tillintetgörelse och ett förnyande af alla de fasor, all den osäkerhet, alla de fruktlösa re-volutioner, alla de utländska interventioner, alla de oräkneliga förvecklingar, som under de sista fyratio åren alstrats af den reaktio: nära karakteren hos Österrikes despotism i Italien.