Aftonbladet – 28 maj 1859, sida 2

länder förstår att äfven i den menskliga påklädnaden draga fördel af färger, liksom naturen förstår att begagna dem i sin kostym; men konsten är den, att, hvilka färger man så än väljer, äfven litet mera prononeerade och litet varierade, finna harmonien, detta, hvari fransyskorna äro sådana mästarinnor. Man behöfver icke denna smak, när man kläder sig helt grå, eller helt gul, eller helt hvit, men man blir då också för omaket litet tråkig i längden att se på. Deremot behöfver man den, när man yill blunda litet och se ut, icke som ett ark papper, utan som en vandrande blomma (hvilket vi ju åtminstone böra pikera oss äf att vara!) Nåväl, man kan kanske förebrå våra stockholmskor (många af dem åtminstone), att de alltför mycket söka det icke synnerligt färgade och affektera en enkelhet, hvilken på sitt vis tröttar ögat lika mycket som det alltför brokiga förargar det; men här åter tror jag. nästan att man för mycket, icke just söker, men på måfå griper efter det komponerade och iögonenfallande, Icke fullkomligt så mycket som i vissa af Tysklands stora städer, der man kan få se damer lika kortdrottningar och toiletter lika profkartor, men dock litet för mycket. Det är icke nog med att man köper en fransk hatt, en fransk klädning, en fransk parasoll, en fransk schål och ett par franska bottiner; man måste känna på sig, hvilken hatt och hvilken klädning: någorlunda passar sg utan att derföre begge äro ljusblåa eller roså. Jag bar i förgår afton på promenaden riktigt beklagat en alldeles förtjusande lila-sidenklädning, som råkat komma ihop med en hatt, en till formen verkligen ytterst näpeh, men f ett. — grönt, o, af ett gräsgrönt! Detta sallar jag tyskt, och jag tror jag har rätt leri. Hvad säger du om ljusgrå. moirckläding och — mörkbruna handskar?