Aftonbladet – 27 maj 1859, sida 2

Käre man, om jag gagnade, skulle jag stanna; men det är bäst, det känner jag, at! Majken har ansvaret ensam — liksom dun, tillade hon med något mera eftertryck, äfven ensam har ansvaret. Och hon aflägsnade sig. Far och dotter voro ensamma, Då detta vigtiga ögonblick inträdt, detta ögonblick, som Moss så mycket fruktat både att resa ifrån och att medgifva, kände han sig värre till mods än under sjelfva tingsfärden. Han erfor för sin dotter en känsla, som ingen annan menniska på jorden ingifvit honom, och det hjelpte icke att han gång på gång sade till sig sjelf: Min egen dotter... min egen dotter — ingen annan än min egen dotter... Bah... dumheter... supponerar att maran ridit: mig! Och så hette det med kall och befallande röst, ty lika litet mjukhet som han fann hos henne fann han hos sig sjelf: Tala utan omsvep! Har pappa sedan erhållit närmare underrättelser angående anfallet på tulljakten? Nej... jag bryr mig icke heller om att veta annat än hufvudsaken, som icke kan tagas tillbaka. : Så lära alla dej som varit med på båten, desto mer få bry sig derom. Att öfverfalla en kustuppsyningsman undertjensten kan utan tvifvel bli en storligen allvarsam affär. Jaså, han vill hafva andra brodern på fästning: han ger sig icke med mindre? Men han är ju en riktigt fullfjädrad djefvul, din kärälsklige herdel Jag har icke talat om hvad hän vill. Han är för högsint att åtrå någon enskilt hämd. Min mening var endast att erinra pappa, att säken har ett mycket olika utseende i verkligheten mot det, som pappa vill gifva den. Det är Gudmar som är den förorättade, den i hög grad lidande, och endast en blindhet, som icke förklaras af annat än hatet, kan hos honom finna något att klandra.