Aftonbladet – 25 maj 1859, sida 2

STOCKHOLM den 25 Ma. Den märkligaste nyhet, som telegrafen under de senaste dagarne meddelat, är onekligen den om konung Ferdinand II:s af Neapel död. Ehuru en gång förut berättad, men då vederlagd, är denna nyhet nu att antaga som fullkomligt viss och säker. Officiella underrättelser ha nemligen i förgår ingått till Wien, att han aflidit förliden söndag vid middagstiden. Ferdinand (II:s: ;bana -har mycket att lära både för regenter och folk, och oaktadt i sig sjelf en obetydlig personlighet, kommer han dock att intaga ett, om också just ej hedrande rum i historien. Han försökte att midt i det 19:de seklet införa en fullkomlig: medeltidsdespotism. Man har: il våra:dagar i Europa sett despotier: grundläggas med bevarandet åtminstone af skenet och formerna af en laglig ordning. Men konung Ferdinands var af ett helt annat slag. För honom var maktens högsta njutning att böja och bända allt under sig och föppet trotsa lag: och menniskorätt. Våld och svek voro honom härvid lika goda medel, och han; visade: sig häri som en värdig lärjunge af-de jesuiter, som ledt hans uppfostran. I högsta grad bigott och brutal, tyckes han ha haft ett instinktlikt hat till all högre intelligens, och häri ;torde den rätta förklaringen ligga till den raffinerade grymhet, hvarmed han behandlade Poerio, Settembrini med flera af Neapels utmärktaste patrioter. De voro dessutom skyldiga till det i despotens ögon oförlåtliga felet att ha på närmare håll varit vittne till hans dubbelhet och förräderi. Det kan ej här ingå i vår afsigt att upprepa historien om den vedervärdiga roll. han spelade under Neapels: få konstitutionella dagar 1848, huru han under denna tid smekte de män, som han på samma gång arbetade på att törderfva, och huru hån, sedan han lyckats förtrampa den unga frihetsbrodd, som började uppskjuta på Neapels jord, med tillhjelp af sitt-kreatur, polisministern Delcaretto, och dennes själsfränder, styrt det herrligå landet med ett tyranni värdigt en TiBerius och en Filip IL En. sådan furste tyckes hvarken hans eget folk eller främmande furstar hafva synnerligt skäl att sörja, och det vill synas som åtminstone de konstitutionella staternas suveräner ej skulle finna ens den ; officiella sorgen rätt passande efter en furste, som gjort sitt bästa att trampa all konstitutionel ordning under fötterna. Huruvida hans död skall blifva anledning till ett bättre sakernas skick i det despotoch munk-ridna Neapel, är minst sagdt högst problematiskt. Den nuvarande konungen lärer vara, om möjligt ännu mer än fadern, ett verktyg åt jesuiterna, liksom han af dem blifvit upptostrad. -Det-är dock att hoppas, att de rörelser som nu förberedas i Italien ej skola -blifva utan -helsosamma inverkningar äfven på dess sydligaste del. Ferdinand II härstammar från Henrik IV af Frankrike. Af Bourbonska huset ha fyra suveräner redan styrt konungariket Begge Sicilierna. Den förste var Carl III, som fattade regeringstömmarne år 1734, med :Begge Siciliernas enhälliga samtycke, med Clemens XII:s investitur -och -på -grund af -Aachenfredens bestämmelser. Kallad att styra Spanien, efterträddes Carl på neapolitanska tronen af sin son Ferdinand IV, som efter Wienerkuvagressen antog titel af Ferdinand I. Han efterträddes vid sin död år 18235 af sin son Frans I, hvilken efter endast fem års regering efterträddes af sin son Ferdinand II, den nu aflidne konungen, som besteg tronen år 1830. Han var först förmäld med Maria Christina, af huset Savoyen — en furstinna som gjorde ig så älskad, att hennes handlingar ännu i vära dagar utgöra några bland folkets dyrbaraste hågkomster. Med denna prinsessa hade Ferdinand en son, kronprinseniFrans Leopold, född den 16 Januari 1835. Han gifte sig andra gången med Maria Teresia af Österrike, dotter af erkehertig Carl, och har med henne haft sex barn. som