Aftonbladet – 25 maj 1859, sida 2

LITTERATUR. Norske wisor voch Stev?,-i Folkesproget; udgivne af Jörgen Moe. Andra Udgave. Christiania, Malling. Den märkliga rörelse, som. för ögonblicket arbetar inom den: norska litteraturen: i ändamål att frigöra skriftspråket ffån hvåd man i Norge med större eller mindre rätt betraktar som en under seklernas lopp, injuria temporum?, påtrugad danskhet, och att på sätt och vis skapa sig ett nytt tungomål, sammansatt af särskilt inhemska och primitiva elementer, bar ledt oss till att med förnyad uppmärkmärksamhet genomgå den lilla :samling af norska dialektvisor, som för öfrigt:af J. Moe redan för flera år sedan utgafs. : Såsom codez för folkvise-litteratur, har Moes ifrågavarande samling icke, och kan icke gerna ba, anspråk på att sättas vid sidan af de stora samlingar, man eger af såväl dansk, som svensk folkpoesi. Den är i sådant afseende temligen obetydlig öch väl snarast att betrakta blott com ett bidrag till en norsk folkviseskatt. En bel afdelning af samlingen är icke ens folkvisa i ordets egentliga och strängare mening, utan dikter, skrifna af -:moderna : litt: ratörer (Stockfleth, Storm, 0. -s:) i särskilt landskapsmål. Utgifvaren tyckes för öfrigt sjelf vara af den mening, att den versifierad: folkpoesien i Norge i alla fall, hur mycken efterskörd der än må kunna göras, är och blir af en relatif fattigdom och sätter dessutom, måhända med rätta, de i Norge vida rikligare förekommande folkdiktningar i obunden stil, sägnerna och äfventyren, vida högre än visorna, ehuru man äfven bland dessa -träftar en och annan, som har ett poetiskt värde i sig sjelf och dessutom i rmelodien (och detär erkändt att många af dessa Kunna täfla med de vackraste svenska), ett plus af tilltalande och -originel naturskönhet. Hvad som gifver många af de norska fölkvisorna en alldeles karakteristisk prägel och skiljer dem företrädesvis från de svenska (i hvilka, som bekant är, en viss vemodig stämning utgör den allmänna grundtonen), är en humor och torr-rolighet af ett sådant slag, som man knappast väntar sig i.en poesi, alstrad uti en natur, der vemodet verkligen snarare och mera, än annorstädes, skulle kunna sägas vara berättigadt. En sådan verkligen humoristisk stump är t. ex. följande lilla stycke: ; Den narrede. Og eg sjår (ser) på deg, og du sjår på meg, og eg sjär på deg, og du sjår på meg; å hej, å hej, å hildrande (förtjusande) deg! Ko (hur) ille du ha narra meg!