Aftonbladet – 24 maj 1859, sida 2

ETT KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN). ROMAN Ar EMILIE CARLEN. När Pernilla återkom med ljusnadt ansigte, lydde Hennes första ord sålunda: SNu får du vara snäll: och höra för hvad orsaks skull jag kom på de häringa tankarna... Du skall veta att det blifvit alldeles slut på Svartskärsfruns sista skickning, och som hon alltid är vänlig och ber mej säga till, om det är något som jag riktigt behöfver, är det skamligt att inte någon gång neka. Det låter så innerligt vackert att säga: Ah nej, gudskelof, än är det inte så förfasligt farligt!, Det är sant! menade Tolle. Jag har också gått för friskt på förrådet. Inga skickningar kan räcka till så många munnar. Åta vill en, fast en inte vill arbeta... men vänta mej, Pernilla — vi har inte left till sistingen änl Tolle du, detta -går då utanpå allt hvad jag hört i mitt lif och lefverne! Nu må jag säga dej — för du blir då inte ond i qväll, det märker jag grannt — att hela olyckan är den, du, att jag inte eger en endaste styfver att köpa matbit för. 5 Fah fare i mej, mi lille Pernilla, om jag eger någon heller! Har du tappat dina styfrar då? : Tappat dem... Nej... Och fast du glömde att sy ihop hålet på rockfickan, så föraktar jag regalt att nu säga som jag ibland sagt, att jag tappat pengarne för din slarfaktighets skull. Sanning må. det vara, det står och går jag för. Och inte skall det bli i brådbraske som jag super opp slantarnal Å Ja, käre Tolle, -båller du det löftet, så kan du lita dej på att fickan allt skall bli lagader, för då kan en :känna sej modig att 2) Se A. B. n:is 1—47, 49 —58, 61—81, 83—100, 102; 4 105 och 107—117.