Aftonbladet – 23 maj 1859, sida 2

Nu har jag talat ut i detta ämne, rätt fram såsom det anstår en ärlig: man. Tillåter mig farbror till sist att för mig sjelf tillägga några maktpåliggande ord. Jag stod i en svår belägenhet, men ingalunda ännu vid den sista oundvikliga branten, då farbror så vackert, så högsinnadt kom att gifva ett kraftens handtag åt den vacklande firman. Och härför erkänner jäg både nu och alltid med glädjefull tacksamhet min outplånliga förbindelse till farbror. Men emellan män, sedan då mellan bolagsmän, blefve det en outhärdlig pina, om den ene vid hvarje mötande omständighet skulle under den andres ögon framhålla de gjorda tjensterna och lägga dem i den vigtskål, hvilken skall motväga alla de tankar och åsigter som denne andre kunde ega och yttra. I och med detsamma ett bolag blifvit -bildadt, är det föregående försvunnet i hvad som rörer sjelfva bolaget. Man arbetar der i det gemensamma intresset, man arbetar med samma frihet, med samma fulla jemnlikhet, och hvad som tilldrager sig inom hbandelshuset må icke ha den ringaste beröring med hvad som tilldrager sig inom familjlifvet. Skulte derföre så stor olycka hända som den att farbror ryggar sitt löfte, på den grund att jäg icke med afseende å egna fördelar afstått från min rättskänsla, så hoppas jag att farbror det oaktadt icke kommer att blifva idande genom de uppoffringar, som äro gjorla. Ty i och med detsamma jag erhöll penningar och kredit, steg mitt eget. hus upp gen. Och hvem som nu tager :roret, det må oli en eller två styrmän, så håller sig huset, om det också aldrig kommer högre än till ett f tredje ordningen, i stället för att det kunrat blifva ett af första klassen. Och nu, heders farbror, detta allt. förklaadt, skyndar jag att tillägga, det min förvämsta och varmaste önskan är att de vänskapsförbindelser, som finnas mellan både oss och våra fruntimmer, icke genom något förvållande mätte afbrytas! Särdeles fruktar jag verkan häraf på min lilla hustru, hvars af