Aftonbladet – 21 maj 1859, sida 3

py mit fåren till del. Det der är Ju ord och inga visor. Men hvilka ha pu rätt? Hrr Norling och Lundholm; eller hrr Nathhorst, Wirsen och Stigman? Nog hafva vi både sett och känt på de der kammarna,, och verkligen funnit dem så skarpa, att man med dem kunde kamma hela den österrikiska armeån; men oss, faltiga poeter, tror man ju ej, och måhä har man rätt deruti, ty, uppriktigt taladt, äro vi sällan i beröring med får, icke ens med får af de bättre racerna, så att vi verkligen ha svårt för att bestämma, huru tjockt eller magert ett sådant bör vara, för att inför kännare kunna gälla såsom ett riktigt rationelt får. . Omöjligen kunna vi fatta hvad intresse tvenne så aktade och skickliga landtbrukare, som hrr Norling och Lundholm, kunna hafva uti att klandra experimentalfältets fårahus, men finna det deremot ganska naturligt att brr Nathhorst, Wirsen och Stigman söka sopa rent för dess dörr, ty som fårahuset ovedersägligen står. under deras hägn, så måste hvarje anmärkning mot fåren på sätt och vis vara detsamma som en anmärkning mot dem sjelfva. Men då kan icke heller deras blotta intyg gälla såsom fullt opartiskt och vederläggande. Atminstone kan man med all säkerhet säga detta om hr Stigman, som bor på expcerimentalfältet och har daglig tillsyn deröfve en befattning, för hvilken han säkerligen åtnjuter en rätt anständig lön. Ingen kan rimligtvis begära att hrr Nathhorst och Wirsen dagligen skola flacka ut till fältet, för attrevidera fodertillgången och ulla ner sig i fårahuset. Men att hr Stigman, efter att nyss förut sjelf hafva för hr Lundholm, förklarat, att fåren aldrig varit så dåliga som då, nu, med ett skriftligt intyg af honom sjelf, vill visa att allt varit godt och väl bland fåren, han sjelf naturligtvis inbegripen, det kunna vi icke taga för kontant. Helt annat om han kunnat förete ett tillfredsställande och vederbörligen undertecknadt intyg af fåren sjelfva. Också berättas det, att han redan förskafrat sig ett sådant på sätt som följer: Inspektoren (beträdande fårhusets tilja). Får! bar något af er svält under den förflutna vintern? Fåren, Y-e-e-e-es! : Inspektoren. Åh, tala svenska, era fårskallar, så att man kan begripa er! Nå, har ni svält? Några får. Mä-ä-äh! Inspektoren. Så ska ni svara, mina barn! Andra får. Bäh-ä-äh! Inspektoren (studsande). Hvad är det! Opposition! A ni af den ulln!... Hur är det, är det någon som går med kam på ryggen, i stället för i fickan? Somliga får. Möh! Andra får. Bäh! . Inspektoren. Jag finner mäh öfvervägande, och som ingen begärt votering, så anser jag frågan med mäh besvarad, hvarom protokoll med besvärshänvisning meddelas skall. När detta protokoll oöfverklagadt kommit oss tillharda, då skola vi tro honom, men icke förr. Emellertid kunna vi glädja allmänheten med den underrättelsen, att det numera icke går någon nöd på fåren. De ha öfverflöd på allt, få till och med stekt fläsk och potates, det senare åtminstone med all säkerhet, ty rofskärningsmaskinen är i full verksamhet, om också i början med något ovana käkar. Det var, vid vårt senaste besök i fårhuset, ett verkligt nöje att skåda de fromma djurens goda appetit. De åto som om de icke smakat en bit på hela vintern, och de vände mot oss sina hufvuden, välsignande tidningarna och bedjande oss helsa och tacka hr Nathhorst för det att -kartan (foderlistan) ändtligen blifvit en sanning. Uti de små lammens milda belåtna ögon tyckte vi oss verkligen återfinna det bekanta uttrycket: lam får tacka. nd (Insändt.) Fvenska Jägareförbundets verksamhet synes numera inskränkt till skjutöfningar vid dess skoitbana. I begynnelsen af dess tillvaro utgafs en Tidskrift, som rättvisligen tillvann sig mångas bifall, såsom innehållande flera artiklar af intresse, så för jägaren som naturforskaren. Denna tidskrift upphörde dock beklagligen snart att utgifvas, och som de få utkomna årgångarne numera äro en sällsynthet, men icke sällån efterfrågade af dem, som studera naturvetenskapen — hvars antal på senare tider icke obet