Aftonbladet – 21 maj 1859, sida 3

Men hvad säger bror, om jag nu meddelar att min dotter, som, med temligen goda skäl skulle jag tro, känt sig sårad på ömtåligaste sätt en qvinna kan såras af hans afslag, just hu — hvem fan blir klok på qvinnorna — börjar vurma för honom igen, och det starkare än någonsin. Vi ha haft ett samtal, och Gud må veta att jag icke längtar efter ett tilll Men det lärer nog förestå, och hvad som deraf blir följden vet jag naturligtvis ej. Men en sak vet jag lika säkert som att jag ännu andas — det är den, att dotter min aldrig i evigheternas evigheter med mitt samtycke och min vilja blir förenad med en man, som så chikanerat hennes far och henne sjelf... en mördare! Hon skulle ju vara förryckt för att tänka derpå, och ändå tänker hon på den saken långt mer än någonsin — det vill jag svära på. Jag kommer i svettning, så snart dessa galenskaper stiga mig åt hufvudet, och det göra de oupphörligt, ty snart, det inser jag, begär hon att få träffa mig enskilt — och detsamtalet, bror, det samtalet... Hennes sten-lugna blick både retar och skrämmer mig, det är ordet. Om jag icke fruktade för hvad som kunde ske, medan jag vore borta, så reste jag min väg. Men rent ut sagdt, bror, jag vågar mig icke ur fläcken, icke ens ner till Svartskär att se på byggnaden och tala om våra affärer. Då kunde jag få hela kapellfamiljen öfver mig, och kanske blygdes icke herr löjtnanten sjelf att träda fram för mina ögon. Den satars karln! När jag tänker på hvad som kunnat vara och hvad som är, blir jag topp tunnor rasande — jag blir ursinnig, och jag vill förr bortkasta hvarenda styfver af min förmögenhet, jag vill förr gå och tigga på bygden, jag vill förr se dotter min ilikkistan, än jag vill säga ja till den afgörande begär