Aftonbladet – 21 maj 1859, sida 3

vet skulle handla, och det syntes mig blot passande att låta bror i förbigående rätt uppfatta vår närvarande och blifvande ståndpunkt. för att — visst icke, långt derifrån, verka på brors känslor (en hederlig man som min bror kan blott hafva en för det jag tänker vidröra) — men för att, så att säga, gifva dig rakt vid handen den iden, att det är godt och klokt att bolagsmän sämjas i många andra ämnen än kontorskretsens, ty uppstå svårigheter, stridigheter och misshälligheter i detinre lifvet, så har man sett dem med större hastighet än önskvärdt är öfverflyttas i det yttre. Följderna äro då omöjliga att beräkna — eller, måhända rättare sagdt, möjliga nog. Supponerar det nu är tillräckligt preludieradt — skulle, min lif och själ, icke ha spillt bort hälften på någon annan i brors ställe. Bror känner det gräsliga dåd, som unga Guldbrandsson begått under förevändning af tjenstenit. j Arme far — jag beklagar honom så högt, att jag ej har ord för att uttrycka mitt beklagaxde. Jag såg hans rättmätiga och utomordentliga sorg, då den vanvettige ynglingen, som väl spökade mot sin egen undergång, bortkastade den öfverdådiga lycka, jag i ett anfall af löjlig svaghet erbjöd honom, för att i stolthet och istadigt egensinne bli qvar på den hyggliga bana, der man under lagligt skydd kan få mörda folk efter behag, en bana passande för ett sådant lynne som hans, hvilket behöfver tjenstens betsel för att känna sig lycklig, i motsats till den frie mannen, som icke vill känna något aunat betsel än sin egen viljas, Han älskar slafveriet med passion, och detär den enda verkliga passion han är mäktig af. Supponerar att den föraktlige pojken icke ens i denna stund känner sin egen förnedring. Om allt detta inser jag fullkomligt brors tankar utan att hafva hört dem,