Aftonbladet – 21 maj 1859, sida 2

iga parlamentsferierna. Vi finna således här : lementerna till: en stark och fast förening ! nom det liberala partiets leder, för att skydda ; andet mot det nuvarande kabinettets diplo-;j nati under parlamentsferierna. Det finnesj. nogen smälek, som engelska folket skulle känna . ljupare, än förlusten af ett fredligt tillfälle: tt befria Italien från dess långvariga politi-j ka missöden. Så långt Economist. Då parlamentet inom å dagar sammanträder, skall det snart visal ig om farhågorna för Derby-kabinettets österikiska sympatier verkligen skola förmå att ringa till stånd en koalition inom de Jibeala, mäktig nog att störta detta kabinett. Den ljupa misstro, som man å andra sidan ganka allmänt hyser emot Louis Napoleon, torde lock vara i stånd att omintetgöra den tillämade koalitionen och rädda Derby-ministeren. Misstron mot Louis Napoleon och farhåsorna för hans rlaner börja på vissa håll sanska högljudt uttala sig. Hvem kän vara 10g förblindads — säger radikalernas orsan, Morning Advertiser — att tro på aippriktigheten, loyauten och troheten hos en sådan -bundsförvandt? Louis Napoleon skall bli trogen sina egna planer. Och i sanning, om vi för ett ögonblick glömma våra sympatier och våra egna intressen och försätta oss i hans ställe, skola vi se, att för en sådan man det ej finnes någon annan utväg än den han tagit. Fans välde grundlades genom dubbelhet och måste upprätthållas genom samma medel. Han har förnämligast genom sin armå blifvit lyftad till kejsarmakten, och han måste rådfråga dess önskningar, fördomar och ärelystnad. Den franska armån brinner af begär att aftvå fläcken från Waterloo, ty det var ej endast Napoleon som föll i denna ryktbara batalj. Den längtar att utplåna fläcken som vidlåder dess namn, och den öfverlägsna framgång den rönte i kriget på Krim, härledande sig af de ofantliga missförhållanden, som tryckte på de britiska trupperna, har uppmuntrat den till den tron, att ett nytt Waterloo skulle få en annan utgång. Låt franska armån nedslå allt framför sig i Piemont. låt den jaga österrikarne in i Lombardiet och ut ur Lombardiet — och hvad skall följden bl? Skall den draga sig tillb ka öfver Alperna till Lyon och Paris och Algier, för att hvila ut från krigets mödor? Skall kejsaren af Ryssland draga tillbaka de trupper som han nu håller på att uppställa på den galliziska gränsen och sönderrifva sin skriftliga öfverenskommelse med Frankrike, såsom ett fördrag hvars syfte blifvit uppfyldt genom Italiens befrielse? Nej, ingendera af dessa händelser skall ega rum. Hvarken Frankrike eller Ryssland skall nöja sig med hedern och äran af ett befrielsekrig. Prins Napoleon önskar sig ett residens och någonting att styra för egen räkning; och hans kusin skall endast känna sig alltför lycklig att skaffa honom begge delarne och sålunda omvända en intrigerande rival till en oskadlig lydfurste. Ryssland skulle tycka om att få Gallizien eller Konstantinopel, eller, ännu sannolikare, begge två på en gång. Äfven Ryssland har ett nederlag att hämnas både på Österrike och England. Och hvilken skall väl vår roll bli när de italienska staterna blifvit ur Österrikes händer öfverflyttade i Frankrikes, när Österrike blifvit krossadt och Preussen försvagadt, ach när czaren och vår höge bundsförvandt ej längre skola finna det behöfligt att undangömma sin öfverenskommelse för allmänhetens blickar? Frågan är en af yttersta allvar, och lumpen och eländig måste i sanning andan hos de män vara som försöka att insöfva sina landsmäns fruktan genom att protestera mot hvad de låtsa sig anse endast vara en inbillad farhåga för en vidunderlig invasion. Låt vara att den är vidunderlig. Sådant var Louis Napoleons uppstigande till värdigheten at franska republikens president; sådant hans uppböjande till kejsare; sådant var kallnandet af den engelsk-franska alliansen; sådant tillkomsten af en allians mellan Frankrike och Ryssland. Och likväl hafva de alla blifvit verkligheter. Och skulle ocsså ej något för sök göras till invasion i vårt land, skola vi väl tillåta Frankrike och Ryssland att dela Turkiet, för hvars integritet så många tusende af våra tappraste söner gåfvo sina lif på Krim? Eller skola vi tillåta dem att stycka ut Italien och föra den ryskf flottan in i hjertat af. Europa? Dessa frågor måste besvaras, om den franska armåen utför de bragder dess kejsare hoppas att den skall utföra till tiden för dessa jagtexpeditioner i Compiegne, till hvilka han säges ha inbjudit sina vänner..