Aftonbladet – 20 maj 1859, sida 3

regal med — sanning skall det vara. Mer har j, gamlefar, räknat efter hur många månar det är sen dess? Vi ha snart slut på den nionde. Sen kan j vara så beskedlig och haka fast er vid den tanken, att först mormora dog. Hon skulle hederligt i grafven, för annars hade Pernilla sörjt vettet ur sej, och guinman var sjelf så hedersam i tiden, att hon måtte bli ärad af mågen sin. Derföre -spandera jag på hennes graföl sex kannor bränvin, utom den ena som herr Hjelm skänkte mej och som han trodde skulle vara nock. En kan begripa att han aldrig måtte gjort något mormors-graföl, men jag ville inte låta honom förstå att det aldrig kunde räcka till, utan så köpte jag för kontante kaptenspengarne sex kannor af skeppar Ragnar, förutom tre stop äkta konjak. Jag skulle fått samvetssjukan om det inte gått spandersamt till för mormora... Nå, två månar derefter dog lill-ungen, och som det var mormoras gullegosse, så fick jag teminstingen ha tre kannor bränvin och ett stop konjak på det grafölet. Och-fast fru Hjelm gaf både utstyrning till kistan och förnings-traktat, så skulle en ändå ha mycke annat till. Och sist om sist, farsgubbårna, pengar ä pengar och den lättaste fyttevara som någon har känt. Pernilla och ungarne skulle ha lite kläder, fast det stanna vid svart förklä och halsduk; och så skulle jag också sjelfver ha någon opphjelpning på munderingen, förutom att lille Jakob fått löfte på en ny mössa. Längre är jag inte med i oppräkningen — fan fare i mej jag vet hvar resten strök, men borta är det för längesen. Och värst var att hvarken det ena eller det andra af det sista blef skaffadt — en kan inte :skafta allt heller. Det sved ändå i mej för piltens mössa: han var så stor i hågen åt den. i — Lots-far satt tyst, men Gädda svarade: