Aftonbladet – 20 maj 1859, sida 2

Hvarföre vi icke vilja att penningen skall tillsätta riksdagsmän. (Slut från gårdagsbladet.) Det förut åberopade uttrycket om massan erinrar derom, att äfven borgareståndet kan anses bestå af två temligen karakterskilda afdelningar. Den ena består af mindre fabrikanter, handtverkare, minuthandlare och idkare af hvar jehanda andra näringar, som hafva det gemensamt, att de hufvudsakligen med eget arbete och omtanka deltaga i betjenandet af en viss krets dagliga kunder. Näringsidkarens driffjeder är dervid antagligen i främsta rummet tankan på egen fördel och bergning, men ett redbart handlingssätt, som behåller kundernas förtroende, måste dock utgöra ett hufvudvilkör för näringens fortfarande trefnad och idkarens anseende i det borgerliga samfundet. För alla de näringsklasser, af hvilka denna afdelning består, erbjuder sig under utöfningen af deras verksamhet den moraliska beträktelsen, att den dagliga omtankan och arbetet utgöra den förnämsta källan till bergning och välstånd, att en sparad styfver är lika mycket värd som en förtjenad och följaktligen att hushållsaktighet är en dygd. Många fela väl persohligen mot den lefnadsregel, som blir en följd af denna ur erfarenheten HKemtade lärdom; men såsom allmän slutsats står det dock fast, att de, som af egen erfarenhet fått lära sig värdet af att hushålla med egna medel, äfven äro rädda om det allmännas. Månne förhållandet blir enahanda om riksdagsmännen hufvudsakligen komma att tillsättas af de rikaste? Både direkta och historiska skäl tala för motsatsen. Det är icke att betvifla, att sedan nu äfven andra invånare i städerna, än det egentliga borgerskapet, kunna i egenskap af husegare väljas till nn Onda