Aftonbladet – 19 maj 1859, sida 3

Han dolde sina ögon i händerna för att slippa se den farliga synen, som bortförde hans själ på vägar, der den ännu icke rastat. Men han borttog snart åter det gallerverk, som ingenting förmådde dölja, ty han såg tvärt igenom händerna. pBort, bländverk ... Det är hon sjelf ...... O, om hon en gång så vinkade mig — om hon en-gång såge så mildt på mig ...... Ha, var det ej en morgon ... den der morgonen i det mörka magasinet ... Om jag då hört henne, om jag då gifvit henne offret af min själ, skulle hon hafva förlåtit mig och ha visat en gnista barmhertighet... Men min stjerna hade för alltid. gått in i svarta molnen ... För alltid? -..2v Ångern — jag tål ej det ordet. Ångern vore att vända om utan att se henne .... Nej, det är god tid... god tid...... Han reste sig upp: Luften på denna sida är så het, så qvaf! Om jag går öfver till den andra, så skall väl icke gäckeriet förfölja mig. Denna skärets andra sida hade en lodrät stupande vägg, som försvann i djupet. Och på den. lilla plats, :der Holt nu stod, hade han behöft halka endast några tum för att sjelf försvinna dit ned. Med korslagda armar stod han och följde viggens stupande yta. Han började svindla. w Här fanns icke hafsfruns fängslande bild — men dernere låg gamle Karons färja, väntande att öfverföra själar till det land, dit inga efterlysningar nå. Var honom denna tanke ny? Hade han ej tusen gånger haft den bland fjällens strömhvirflar och bråddjup! Hade han ej veat somna för att ej mera vakna... Men vaknade man icke ändå — ock fick man ej kallelse till en annan domstol... Nej, det var icke värdt att somna bland fjällens snö!