Aftonbladet – 19 maj 1859, sida 3

Memoir för gårdagen. I Neapel har utkommit en karrikatyr, föreställande en viss underdoktor (hvilken verkligen varit tillkallad i sista stadiet af konungens sjukdom), sysselsatt med att öfvermåla den höge patienten med de tre italienska färgerna, rödt, hvitt och grönt; under läses: Den enda verkliga kur till den sjukes återställande. Detta lilla konstnärsinfall är af större betydelse, .och allmännare betydelse, än vid första påseendet skulle synas. Der äro i Italien flera. sjuka män än Neapels majestät; i sjelfva verket äro de mycket sjuka, alla dessa furstar, som regera på den italienska halfön efter mer eller mindre uttryckliga österrikiska order. Men hvarje annan hjelp skall snart nog, om ej redan, vara förgäfves försökt, än just den ofvan anvisade, den att måla öfver dem med rödt,: hvitt och grönt. Storhertigen af Toscana har föredragit att rymma land och rike, för att icke bli öfvermålad; det är också en utväg utan tvifvel, icke att slippa sjukan, men att slippa undan med sin sjuka, det är dock icke sagdt, att alla skola ega den öppen. Hans helighet påfven sjelf t. ex. har åtminstone icke sluppit undan ännu, och det är icke otroligt att vi en vacker dag skola få se honom för omaket rödhvitgrön från topp till tå. Hertigen af Modena kan svårligen undgå öfvermålningsprocessen, såframt han ej i tid följer Toscanafurstens exempel. Frun i Parma — har gjort mycket orätt i att icke fortsätta sin resa, och hon skall sanna våra ord. Det gesvissa otåliga naturer, hvilka finna det icke blott obegripligt, utan odrägligt, att det icke redan skett ett storverk, atticke österrikarne redan blifvit utdrifna ur Lombardiet och att icke den trefärgade italienska fanan redan vajar från Lago Maggiore till Capo Passaro. Må de lugna sig ett ögonblick och betänka att vår Herre sjelf dock behöfde sex dagar på sig för att skapa verlden och att den ändå icke blef alldeles komplett färdig med detsamma! Må man för öfrigt hålla sig förvissad om, att hvad ännu icke skett eller ens gerna kunnat ske, det skall dock ganska säkert ske, och litet till på köpet. Man fäster sig för mycket vid sina egna sangviniska förhoppningar och man tager för litet i betraktande den hufvudfigur, som spelar i detta nya italienska fälttåg. Napoleon III är icke Napoleon I, han. vågar mindre än denne, men han förbereder sig utan all fråga vida bättre. Han har i hög grad detta hvad man kallar åsprit darrangement. Med hvilken talang har han icke genom åratal förberedt hela dettå krig, medan det ännu icke i Europa var en, som anade det, medan ännu för en månad sedar en af mina vänner, som är en utmärkt historiker, bedyrade att något italienskt krig aldrig kunde komma i fråga och med högtidligt förakt mokerade sig öfver vår: totala. brist. på historisk blick, vi andra stackare! På samma sätt, i dessa första veckor, då den gamle Giulay velat visa sig så öfvermåttan kry och rask och oförfärad, och då han utan motstånd har fått lof. att brandskatta hela det östliga Piemont, har kejsar Napoleon III stått framför sin kamin, med händerna bakom ryggen, och talat sakta än med den ene, än med den andre, och endast fulländat la mise en scåne. Detta är nu hans sätt. På samma sätt stod han natten till den 2 December framför: kaminen i sin stora balsalong, nickande artigt till de passerande sköna och granna grefvinnorha, medan han gaf sina förtrogna de afgörande orderna för om tre timmar, hviskande till höger: Kl, 3 är ni med 5000 man på er post! leende till venster: Ni är i qväll förtjusande, fru markisinnal! åter-hviskande till ME i Soo