Aftonbladet – 19 maj 1859, sida 2

tryckande känsla tillbaka in i hafsfruns sängkammare. Han tvang nu sin själ att tänka.på de möjligheter; som torde inträffa, och de steg, till hvilka han kunde blifva drifven, ifall Olagus, som nu kommenderade Anddraken, beslutade sig för långfärd: Då han emellertid för hungern ioke kunde dröja qvar på skäret längre än öfver andra dagen och förr eller sednare måste sätta sig i beröring med menniskor, var han nödsakad att här på denna lyckligtvis obesökta plats göra sig af med de farliga -bevisen på hans brott, de ännu nästan orörda -penningarne. Och i sin nuvarande sinnesstämning kände han en verklig lättnad, då han väl anförtrott dem åt-en af grottans djupaste remnor. Ja, han-tyckte, att om hans fingrar aldrig mer komme i beröring med dem, skulle han deraf icke hafva någon saknad. Han föredrog den uselhet, hvårvid han blifvit van, framför bäfvan att vexla en enda: af dessa i efterlysningen så noga specificerade sedlar eller assignationer. Stölden af husets kassa hade varit ett af dessa brott, hvilka tillkomma endast och allenast för att göra ondt åt avdra — och här, hvad Holt beträftar, bade hämnden blifvit honom e plytung börda, ty dessa penningar ville han ömsom rufva på, ömsom bortkasta. Sedan han skjutit några stenar in i förvaringsrummet, lade han sig ned på den iskalla häll, som utgjorde grottans s. k. sängplats. Befriad från de så ofta febergifvande penningarne, trodde han sig nu möjligen kunna få somna — somna efter den tröttsamma färden på Anddraken: och de sista spännande timmarne, som till och:med trängt i bakgrunden resans egentligarändamålaas Men långt ifrån att få nå ons hvilas kände han genom beröringen med den fuktiga sten