Aftonbladet – 19 maj 1859, sida 2

visserligen förvandlas till ett misslyckadt tärningskast — men det lönade alltid mödan att försöka. Emellertid var han långt ifrån att ana att de olyckor, som han ville nedkalla, skulle gestalta sig så som de gjorde och hvad de torde kosta honom sjelf... s.sid seat e Han kunde från sin plats se Olagus ankomma, han kunde äfven se tulljaktens manövrer och sgmugelbåtens rörelser, då prejningsskottet gick. Men sedan fick han tyvärr se Ölagus vända och under stark rodd hålla ut åt hafvet, eftersatt af jakten, hvarpå hela sceneriet försvann ur hans åsyn. Först långt derefter hörde han det skott, som verkligen blef enderas bane. Förgäfves spanade han i alla riktningar efter minsta skymt af Anddraken. Ingen enda klut af den blef synlig, icke heller af tulljakten...... Hvart hade de då bägge tagit vägen? Alltsammans var liksom bortsopadt från vattnet. ; Timma efter timma gled fram... Solen hade sjunkit under horisonten, och de nattliga skyarne började nu sin jagt på det dunkla himlafästet. Ett stort moln, fullastadt med regn, seglade tungt fram, liknande ett upphägradt skepp, i hvars takel och tåg menniskofigurer tycktes hala sig upp och ned. Från förstäfven utsväfvade en qvinnobild med utsträckt band. Detta var på kusten icke något ovanligt fenomen, men det fängslade mäktigt syndaren, som i den luftiga skepnaden trodde sig igenkänna den döda qvinnan från hans första afgrundsnatt. Och hennes arm tycktes honom blifva så lång, så långy att den snart skulle nå honom för att låta honom: följa ; medipå denna färd genom tomma rymden. gä . Han ryckte sig lös ur inbillningens; grymma fängsel och drog sig med en obeskrifligt