Aftonbladet – 18 maj 1859, sida 2

SVet dw,; svarade mödren med ett våldsamt bemödande att gifva lugn åt rösten, jag förstår. det ej ens jag; som dock bör känna pappa efter så många års troget studium. Men var trygg i det fallet, att det åtminstone är ingenting som har afseende på Gudmars kelsa. Vet mamma. att. desså. ögonblick — hon lades handen öfver -hjertat.— dessa. ögonBlick; innan pappa inträder och talar rent språk, förekomma mig som delinqventens, innan: han går att höra sin sista. dom uppläsas, Under hela mitt lif har jag icke erfarit ett dylikt intryck eller i mitt hjerta känt hvad jag nu känner. Och har-— det Gud förbjude — någonting händt Gudmar på ett eller annat sätt, kommer det att uttaga..en. förfärlig del i min själs frid... Jag har, mamma, icke varit god mot honom denna sista månad, jag bar icke varit det på länge. Detta, min Majken; är säkert blott sjukliga inbillningar, utan tvifvel födda af ögonblickets bäfvan och-spänning. Nej, mamma, dermed kan jag ej förkläda sanningen. Jag har smekt min egen sårade stolthet, under det jag med-hårdhet förbisett hans. Och ändå, ifall han gifvit vika för mina och pappas önskningar, hvem vet:om icke i någon vrå af mitt hjerta en hemlig röst hviskat om omanlig svaghet... Jag är förtviflad, när jag tänker på att menniskohjertat skall bära så många hemligheter för sig sjelft, att det beböfs en stor omskakning att komma dem; på spåren. För Guds skull upprör dig icke på detta sätt, min Majken! Du behöfver säkerligen hela din gamla prötvade fasthet nu, när pappa kommer. Frukta icke, mamma! Mårpappa blott komma och göra slut på den här pinan, Jag är modig att möta hela verldens plågor, men jag är ock modig att möta dem på det sätt, som för mig nu blir bäst.