Aftonbladet – 16 maj 1859, sida 2

rätta något Ull gagns för tfolkupplysningen. fn ng Allmänna opinionen inom Europa rörande det nu utbrutna kriget har på ett märkligt sätt förändrat sig alltifrån den stund då Österrike ansåg sig befogadtatt faktiskt utkasta stridshandsken. I Frankrike har det liberalt-konservativa parti, som representeras af Journal des Debats, och som ifrån krisens utbrott bestämdt förordade fredens bibehållande och förmenade Frankrike icke hafva något med italienska frågan att skaffa, nu genom samma organ lika bestämdt förklarat sig för kriget; och i berörde tidning stå nu att läsa förträffliga artiklar om Italiens frihet och oberoende. . Orleans-intresset, hvilket i samma blad eger sin målsman, befann sig vid krigets utbrott i en viss förlägenhet i anledning deraf att hertigen af Chartres redan förut ingått i sardinisk krigstjenst. Man beslöt sig derföre i Claremont att söka råd i Paris ho: Thiers och Guizot. Dessa förklarade, atthertigen borde ha blifvit återkallad redan då l konungen af Sardinien gaf sin dotter åt prins Napoleon, men att något sådant nu icke läte sig göra, emedan det skulle göra den unge prinsen impopulär inom franska armen. Dessa skäl befunnos afgörande; hertigen kommer att stanna qvar, och orleanitterna ha beslutat sig att deltaga i kampen. Flera bland dem ha redan afrest till Turin för att inträda i sardiniska armåen, och det säges att general Lamoriciere kommer att erhålla befälet öfver en division. Chefen för den äldre bourbonska grenen, grefven af Chambord, hvilken i 20 år residerat inom de österrikiska staterna, har deremot å sin sida tillkännagifvit sin afsigt att flytta till Holland; för att icke anses stå i något vänskapligt förhållande till en med Frankrike krigförande makt. Det republikanska partiets organ Siecle åter, som ända från början ifrat för Italiens frigörande medelst franska vapnen, yttrar sig med anledning af kejsarens proklamation på följande sätt: Man har läst kejsarens proklamation till franska folket. Den ådagalägger tydligt frågans natur. Ett sådant fast och bestämdt språk gäller mera än en lögnaktig diplomatis omsvep. Det är en strid om principer, som vi nu stå i begrepp att utkämpa; det är italienska nationaliteten som vi gå att försvara. Napoleon III godtgör det fel, som Napoleon I begick vid traktaten i Campo Formio. Jitalien måste bli fritt ända till Adriatiska hafvet. högsinta ord kunde ha genomträngt Manin-i hans graf, denne Manin, hvars förlust Frankrike och Italien lika mycket beklaga. Det är denne berömde mans tanke, som vi här finna återgifven, på ett förträffligt sätt utrykt, och med en sådan klarhet, att detnumera blir omöjligt för våra motståndare att förvilla Frankrikes och Europas omdöme. Det är Italiens fullständiga oberoende som utgör målet och kommer att bli lönen för de jeltemodiga ansträngningar, som vårt land är ärdigt att underkasta sig. Om man jemför Napoleon III:s proklamation med Frans Josefs, skall man af blotta ordalagen kunna sluta till en ögonskenlig sanning; den nemligen att Frankrike kämpar för rättvisan, Österrike deremot för folkens förslafvande och för usurpationen. Hvad som här förekommit oss märkligast är att Italien skall återgifvas åt sig sjelf. Vi komma att kämpa för dess frigörande, och det får ej med sitt lod köpa sig den sorgliga rättigheten att ombyta beberrskare. Så snart österrikarne väl hunnit blifva fördrifna från Italien, skall vår bundsförvandt, vår vän, sjelf gifva sig de institutioner, som ban finner för sig lämpliga, och han skall för alltid befrias från de stora och små tyranner, som nu undertrycka honom. Kejsaren bar den takten att icke vilja i likhet med så mången annan försmå Frankrikes och Italiens förnämsta bundsförvandt — revolutionen! Låtom oss förstå hvarandra i afseende på detta ord! För några betyder det mord, plundring, anarkiens och det borgerliga krigets styggelser. För andra åter, och vi tillhöra dessas antal, vill SE Sapere AGE Ha NRA SNS HSE S