Aftonbladet – 14 maj 1859, sida 3

fälhafvare, jag uppmanar er åter i konungens och lagens namn :att gifva erl Jon, utbrast denne vikingarnes värdige afkomling, jag har just kommit tillbaka för det ändamålet! Kanske var det också för att lösa ett gammalt löfte. Mins j hvad jag loft vade er om natten derborta vid Utterbohufvud? Och med detsamma hven genom luften ett helt regn af jermnstycken, som dånande nedföllo mot jakten. Men den skarpa jernbit, som slungats af Olagus egen hand, hade blifvit riktad rakt mot löjtnanten, htilken dock så skyndsamt och skickligt vek undan, att han ej sårades — den flög honom likväl så nära, att den afslog fläthatten och förde den med sig ut i sjön. Olagus och ni andra,, ljöd hans stämma med hela dess unga och väldiga kraft, besinnen er gerning — tänken på hvad det kostar att öfverfalla kronans fartyg och folk! Ansvaret blir er dyrt ... jag uppmanar er att genast upphöral! ar du rädd, din kroneslaf I röt Olagus, vars gnistrande ögon och rödbrusiga ansigte, å olikt hans storartade lugn under fredsföri vållanden, gåfvo en ökad grymhet åt hans gei stalt och åtbörder ... Se der då — blir du 10 Varm ...... Och i ögonblicket kom ett nytt I jernstycke, kastadt med sådan säkerhet att, : om ej löjtnanten i samma sekuad fått skydd vakom masten,hans lefnadsiråd varit afskuven. Jernstycket satt fastkiladt i rmastträr det. I. Under tiden bombarderades jakten på alla ; håll; En segeltrasa hängde der, ett tågstycke här, och bordläggningen hade redan fått nåI gra skamfilningar, som hotade att göra jakten läck. : Men nu ljöd för sista gången den unge befölhafvarens varning: