Aftonbladet – 14 maj 1859, sida 2

nalkades på afstånd, medan besättningen på smugelbåten icke heller visade det ringaste tecken till igenkännande. Från båda hållen iakttogs således en neutral likgiltighet, medan hvar och en för sig spejade rundt omkrisg vikarne efter onda ögom. Och hvar kunde onda ögon finnas utom på tulljakten, den man slutligen tycktes öfvertygad om varasstadd på andra stråkvägar. Nu sågs rorsmannen på snipan resa sig och liksom händelsevis fläkta bort värmen från ansigtet med en röd duk. Gud fördömmep, utbrast Gudmar, är icke detta Olagus Esbjörnssonp ...... På smugelbåten — det insåg han förut — hade således under hela tiden icke funnits andra bevakare än Ragnar och haas karl, sedan den tredje gått i land — för ett ändamål, som Gudmar naturligtvis icke kunde utfundera ...... Och jag, fortsatte han i lågande harmfullhet mot sig sjelf, som många gånger om kunnat hinna ta Anddraken, skulle i min dumhet. vänta på 8-tiden, då stordraken sjelf kommit med förstärkning att ta hand om sin affär... Hvem ... hvem, mumlade. han, ;hvem har kunnat vara så angelägen att tussa ibop mig med Olagus? Ty nu är det då tydligt att detta varit. hufyvudmeningen med den sista angifvelsen. Jag visste mig icke ega någon så bitter fiende. Under tiden hade han sett den röda dukens signal besvaras från smugelbåten sålunda, att skeppar Rägunars gula duk beskref en lätt svängning. ; ; Denna. signalering innebar troligen å ena sidan en förfrågan om vägen var ren och å den andra ett svar att så förhöll sig, ty nu roddes .snipan helt raskt mot Anddraken och lade sig under dess akterstäf. Efter ett par minuter voro stormännen från