Aftonbladet – 12 maj 1859, sida 2

nångin mer blir den mannen han var? Mej faller det före som det inte skulle bära sej åt den leden. Hvem kan vetat! Vår Herre är man att låta det bli på den leden han vills Men att det inte är rätt bra, det ser jag nock. Sen jag lärde er att se, ja... Nå likgodt! Då jag tidigt i morse gick opp med den breflappen, som en af Pinnöpiltarna rott öfver med, så låg han klädd på soffan sin och höll ögonen så stirrande i taket liksom den danske holsteinarekapten jemt och ständigt gjorde, först han kom. Nåv, frågade Peile, qvickna han inte till, när du gaf honom lappen ? Nej, han läste den precist som en annan liknöjd papperslapp; och när han läst den, sa han: Återigen en angifvelse — han hade äl fått en förut — aldrig annat än dessa eländiga angifvelser! la han till... Sa han så förr, menar j? Nej — men då hade han inte haft landtförklaringen med Mossen... du vet hvad Mossen ville? Ja då — jag vet också att mamsell Majken, fast han bad henne, inte ville följa med honom in i enskiltskammarn... så stolt var bon aldrig förr. Och en fågel har sjungit i örat på mej att det allt sen gått en kylepust emellan dem; och löjtnanten är gudnås inte väl sedd hemma heller af far sin, som står och faller med Mossen — så han är olycksam hvar han sjelfver går och står. Ja, en ser det nock på honom... Men han af ändå orderna — gjorde han inte — efter fen der breflappen? Skeppar Ragnar, sa han, skall i qväll, som kommer, bålla sej på Sotefjorden. Ha allt i ordning tills om en timma! Jag går mina småvägar till Torskfällan. Der får jag vidare se... Men det var inte lefvandes lif i