Aftonbladet – 11 maj 1859, sida 2

På sätt och vis! svarade Ragnar med början till ett leende. Men eljest kallas de här krabaterna för kapplaks-pungar ... Nå, begrier du något nu? Börje skakade på hufvudet. Du har inte varit med om att smugla våtvaror i stort... Hör på nu, så skall du bli kunskapad i det göromålet, som vi skulle tänka på, medan Tuve är hemåt. Nock hör jag. Med kapplake — om du inte vet det heller — menas visse procent af lasten, som skepparn får i gratisfaktion ... det vill på regalt språk säga gratis .. utom frakten. Men nu, förstår du, brukar inte hufvudsmuglarn, köpman, som eger varorna, att ge någon kapplake hvarken i vått eller tort åt den riktige smuglarn, som får sätta skinnet emellan. Derföre är det så ganska billigt att han tar sej kapplake sjelf, när det så kan bära till. Nu är det kav omöjligt med balar och packor, men inte så med flytande varor. Aha ... nu börjar jag ta mej i begripningen ... Men akta dej, Ragnar — de, som ega de häringa flytvarorna, låta min själ inte narra sej! Och sen må jag rätt tillstå att jag ändå inte blir fullt klok pået Du skulle tegat tills jag tealt ut. . Men ... Börje såg forskande åt plikten till, Var du i rolighet, så länge jag är det! Den, som fått hålla till godo att dagen iända vara instoppad i ett tomt vattemfat, släpper inte gerna det första rätta sofvetillfället... Och nu kan en också för resten fresta på att vara lugn från annan led — för det är visst dagsens sanning att han ar sej på latbänken nu nådi löjtnanten. Han blir kontrollör i das garna, gubevars! Och sen så går ordet att det skall ha varit nytt oppslag mellan honom och Mossen, så det lär inte vankas något hopp på Majblomstret ... Ming du för två år sen,