Aftonbladet – 11 maj 1859, sida 2

et, att dess befrielse endast var uppskjuten, en ej uppgifven. Allt kommer att ådagagga, huru den storsinnade Carl Alberts ädle m förstått gå i land med denna tredubbla ission. . Victor Emanuel II är en furste med omdöme ch godt förstånd. Så ofta han sjelf företager g att granska en fråga, uppfattar han vid rsta ögonkastet rätta synpunkten. Frisinthet ch högsinthet bilda hufvuddragen i hans arakter. Hans rättskaffenhet uthärdar hvarje rof, och han är ur stånd att hysa agg till ågon, hvem det vara må. Under sin ungom hade hanwofta skäl till missnöje med venne officerare, som inrapporterade hans geringar för konungen; och dessa besvärliga pioner innehafva ännu i dag samma befattingar vid hofvet som förut. Han samtyckte år 1848 utan tvekan till den bsoluta maktens förvandling till en konstituonel regering. Ingenting hade varit lättare ör den nye konungen efter slaget vid Novara n att återtaga sin fars eftergifter och taga ändelserna till förevändning att göra sig till inskränkt herrskare. Men långt derifrån, var an mera stolt öfver att regera ett med värlighet fritt folk, än slafvar, och stadfästade onstitutionen. Alla frestelser, alla eggelser motsatt syftning strandade ohjelpligt mot ans fasta hållning. Exemplet är så sällsynt, tt det lönar mödan att dröja med sin uppnärksamhet dervid. Konungen är den mest okonstladt tappre nan som kan finnas; sistlidet år ofredade ett öfvareband (anfördt af en viss del Pero, men edermera skingradt) trakten omkring slottet Pollenzo, Victor Emanuel II:s favoritlustslott. Tan vägrade ihärdigt att hafva något slags bevakning till sin personliga säkerhet. Då han en natt fick höra gevärsskott, hvilxa vexades mellan banditerna och gensdarmer, som förföljde dem, fattade han en bössa, skyndade ill gensdarmetnas bjelp och såg två af dessa lödas vid sin sida. År 1854 härjade koleran staden Genua. Invånarne togo allmänt till flykten. Man räknade ända till 500 döda om dagen. Den förste att begifva sig till Genua, att besöka hospitalerna, att återkalla befolkningen till besinning, var Victor Emanuel. Turins invånare, oroliga för hans 1:f, afbidade hans återkomst med samma ängslan som söner, hvilka äro bekymrade för sin far. Då fann man, huru högt alla klasser bland hans undersåter älska honom. Hängifven sin faders minne och planer, inser Victor Emanuel, att Italien räknar på honom ensam i hela verlden, och det är ej den stora lycka, som det har i beredskap åt honom, utan verklig fosterlandskärlek, som upprätthåller honom i den svåra mission han ädelt åtagit sig. Genomträngd af sympati för emigranterna, hvilka rikligen återgälda denna känsla, är han den mest -italienskt sinnade man i sitt konungarike. Han vet att till sitt rätta värde uppskatta tillbakaskridandets parti och ger stundom luft åt sina tänkesätt, såsom vid följande tilltälle. ; Då kejsarinnan af Ryssland kom till Turin, uppdrog konungen, hvars både moder och gemål redan voro döda, åt grefvinnan Robilant, ett ganska utmärkt fruntimmer, att göra les honneurs vid den höga gästens besök. Markisinnan dArvillars, som var första statsfrt, men betraktades såsom själen i det svart-österrikiska partiet, blef högligen förgrymmad öfver detta val och skref derom till konungen, som genast svarade, att han helt säkert icke skulle underlåta att hafva henne i åtanka, om mnågonsin en österrikisk-kejsarinna reste genom Turin. Trofast vän, menniskovänlig monark, finnes det för närvarande måbända i -hela verlden icke någon furste så värderad af sitt folk som denne. Högra sidans män älska i honom arfvingen af huset Savoyen, ättläggen af så många ärorika furstar; de liberala förena med denna traditionella vördnad beundran och tacksamhet för den oförfärade kämpen för den italienska iden. Efter de grymma förluster, som slitit de ömmaste band för honom, lefver konungen ganska indraget. Han tillbringar hela den vackra årstiden på sina lustslott vid Pollenzo och Racconigi, och ofta vistas han på Sommariva-Parno, en egendom, som han nyligen köpt af fansiljen Sanct Thomas. Om vintern återvänder han till det kungliga slottet i Turin oeh gifver några stora fe ter, mera för att öka lifligheten i hufvudstaden än försittegetnöje. Hans civillista, 4,000,000, användes till en stor del till pensioner och barmhertighetsverk, ty konungenär mycket frikostig och gifmild. Hans enda lyx utgöres af hans hästar, för hvilka han anlagt ett modellstuteri. Hvad beträffar den officiella representationen, den ståt, hvarmed Carl Albert gerna omgaf sig, icke för sin egen skull, men för det kungliga majestätets glans, så har hans son gjort berväliga indragningar deri; etiketten plågar honom såsom ett slafveri, och han skulle gerna föredraga en simpel officers lefnadssätt framför det, som blifvit helgadt af bruket vid hofven. På detta allvarliga, förståndiga, till karakteren mera schveiziska eller holländska än italienska folk göra också konungens enkla vanor och fullkomligt militäriska öppenhet, frånvaron af alla skiljemurar mellan honom och hans undersåter, af hvilka den ringaste kan stiga fram och tala med honom utan fruktan, ett djupt intryck. Hos medelklassen, och isynnerhet hos det lägre folket, framträder detta intryck medelst en vördnad, enkärlek, som väl ej gör väsen af sig, men som är sällsynt. Det finnes ingenting, som icke en sådan konung med en sådan nation kan företaga; så säkra äro de på hvarandra. Genom sitt äktenskap med den vackra och älskvärda drottning Marie Adelaide, som så snart bortrycktes från sina undersåters kärlek och beundran, har Vietor Emanuel II en temligen stor familj, tre prinsar och två prinsessor. Den äldste af sönerna, Humbert, furste TR AS NT FOSEENTE JÄSER a PRV SE SEND la OT