Aftonbladet – 11 maj 1859, sida 2

skildring, som kommer hjertat att klappa, om de sitt första möte med Carl Alberts äldste son. m: Jag hade sett konungen, nu återstod attilä; uppsöka hertigen af Savoyen. so Vi befunno oss på högra flygeln; man slåssm der med raseri. Jag söker hertigen af Savoyen, men möter österrikarne. De förfölja lifligt ett piemontesiskt regemente; de hafva väl si valt den svaga punkten i positionen; denna flygel innehade en dålig ställning, och terrängen var missgynsam. Segern tycktes vilja vända sig åt de kejserlige, som stredo med utmärkt tapperhet; men i samma ögonblick ser jag en ung general ila förbi mig såsom en stormvind; hans arabiska häst är betäckt med skum, blodet forsar under sporrarne, som mana på honom. Ryttaren flyger, med eldadt öga, svärdet i handen och de långa mustascherna svajande, fram till ett vackert gardesregemente. På några stegs afständ från fronten stannar den unge generalen och utropar: Följen mig, fö soldater, för att rädda savoyska husets ära! lö Ett allmänt hurrarop besvarar denna ridderliga uppmaning. Regementet sätter sig i rörelse; striden förnyas med större förbittring; österrikarne hejda sig och vika tillbaka. Men förstärkningar anlända till dem; de återvända med stormsteg och hota-att krossa gardesre-li gementet, hvars officerare visa prof på det största hjeltemod. Den unge generalen framskymtar och försvinner ömsevis ur min åsyn midt ibland gevärssalfvorna samt elden från plutonerna och jägarkedjorna; han ilar oafbrutet längs soldaternas led, uppmuntrar dem med röst och åtbörder och stannar, ehuru sårad i låret af en kula, ändock orubblig qvar i den hetaste striden. Ändtligen låter general dArvillars ett lätt batteri rycka fram och framför med stormsteg brigaden Cuneo., Batteriet öppnar sin eld, österrikarne hejda sig öfverraskade, Cuneo rycker upp i linien, och fienden tager till reträtten. En sårad officer passerar förbi mig. — Hvem är denne general, som så hjeltemodigt gjort sin skyldighet? frågade jag honom. — Det är hertigen af Savoyen. — Lefve huset Savoyen! Filibert Emanuels afkomlingar hafva ej vanslägtats. Å Natten är nära att inbryta; segern är ännu oafgjord på återstoden af linien; jag begifver mig å väg tillbaka och anländer ännu en gång till konungen. Hans ansigte är vändt emot mig; han läser ett bref, som en officer med hatten i handen nyss lemnat honom. Hans stränga ansigte uppklarnar af en stråle af stolthet. — Mina herrar, sade han med hög röst, hertigen af Genua underrättar mig, att Peschiera gifvit sig. Dessa ord flyga från led till led, luften genljuder af ropet: lefve konungen! och trupperna störta på alla håll mot fienden: Denne drager sig då tillbaka utåt hela linien, och det sardinska kavalleriet förföljer honom. Striden är afgjord: segern har krönt örnen på silfverkorset, och hvar och en af huset Savoyens furstar har haft sin stora andel i äran denna minnesvärda dag, på hvilken Sardinien tyckes mer än någonsin närma sig sitt oberoende., Men det vidriga ödet var ännu ej afväpnadt; Icke heller denna gång skulle ett folks hängifvenhet och hjeltemod krönas af framgång. Efter att hafva höljt sig med ära och l allestädes oafbrutet hållit sig på offensiven alltifrån fälttågets början, sågo sig de sardinska trupperna nödsakade till reträtt, sedan de vid Custoza blifvit öfverraskade i en falsk position och afskurna från sin operationsbas. Man hade konungens båda söners förtviflade motstånd att tacka för, att det olyckliga slaTget vid Custoza icke blef ännu olycksdigrare. Å Hertigen af Savoyen slogs som ett lejon, och hans division drog sig tillbaka i den bästa ordning. Den kungliga armen marscherade till Milano, för att försöka en sista drabbning utanför denna olyckliga stad. Striden, som varade hela dagen den 4 Augusti, var förbittrad å ömse sidor. Österrikarne hämnades med trsinnighet sina långvariga motgångar; piemontesarne försvarade sig med dystert raseri. I spetsen för dem och gifvande dem goda föredömen stannade de båda prinsarne qvar i elden hela dagen. En häftig åska blandade sitt dunder med de täta artillerisalfvorna. Sjelfva elementerna tycktes deltaga i denna förfärliga sammandrabbning. Ett vapenstillestånd, afslutadt under natten, räddade spilrorna af de sardinska regimentena, som här voro knappt en mot tre, utan lifsmedel, utan ammunition och med ingen annan utväg än ett orubbligt beslut att dö. Under vintern 1848—49 såg man hertigen af Savoyen slösa sina omsorger på reorganiserandet af armån, som inom få månader åter uppgick till ett antal af 100,000 man disponibla trupper. Det korta, men minnesvärda Novarafälttåget vore ensamt tillräckligt att genom den del, han deri tog, göra honom namnkunnig för evigt. Prinsen befann sig vid general La Marmoras svaga -kår, hvilken vid Mortara möttog hela österrikiska armåns första anfall, och som lät nedgöra sig, hellre än att gifva vika. Ilande till högqvarteret under Novaras murar, blef han truppernas själ i denna jättebatalj, Italiens Waterloo, der 10,000 lik, som på aftonen lågo utsträckta på marken, gåfvo ett tillräckligt talande vittnesbörd om det dödliga hatet mellan de båda racerna. Förräderiet hade besegrat Carl Albert genom att paralysera en del af hans krigsstyrka. Aderton timmars strid kår mot kår med en mer än dubbelt så manstark fiende l räddade den sardinska armåns ära. Följande dagen hade oberoendets store kämpe gått i landsflykt, och hertigen af Savoyen öfvertog tillika med konungatiteln det svåra värfvet att återupprätta Sardinien efter detta ofantliga nederlag, att qväsa partierna och slutligen att äcka nytt mod hos Italien, genom att visa Å Nu skall arbetet begynna — du får väl se.n