Aftonbladet – 11 maj 1859, sida 2

Sardiniens framstående män. ) I, Victor Emanuel II. Victor Emanuel II, konung af Sardinien, Cypern och Jerusalem, såsom det heter i öfverskriften å offentliga handlingar, och, hvilket vill säga ännu mera, konung genom öfre Italiens val i kraft af den union, som år 1848 fritt och lagligen voterades, är född den 14 Novenber 1820 och son af Carl Albert, då prins af Savoyen Carignan, samt prinsessan Maria Theresia, dotter af storhertigen af Toscana, Leopold I. Han är således nu 39 är gammal, en ålder, då den fysiska styrkan och själskraften uppnått sin höjdpunkt. Han har regerat sedan den 23 Mars 1849, samma dag, då hans far abdikerade efter den förlorade bataljen vid Novara. Medelstor och välväxt, med frimodigt och öppet ansigte, med djerf och fängslande blick samt fast gång, påminner allt hos honom om soldatens säkerhet, om vanan att befalla. Det är en krigarekonung från hufvud till fot, särdeles passande för Piemont, detta Italiens Preussen, såsom Gualterio benämner det. Likasom Fredrik II, hvilken han, om Gud understödjer hans sträfvanden, skall likna äfven deruti, att han konstituerar ett stort folk, har Victor Emanuel blifvit strängt uppfostrad och under sin ungdom fått föra ett tarfligt lefnadssätt. Visserligen liknade icke Carl Albert den brutale Wilhelm af Preussem, men han ville disciplinera sitt folk, för att bilda det till en allvarlig nation; han härdade sina soldater genom passiv lydnad, genom reglementets obrottsliga efterlefnad; och han ansåg nyttigt att göra sina egna söner till ett föredöme; sålunda bildades de till skickliga generalsämnen, till furstar, i stånd att fordra en subordination, som de sjelfva varit underkastade. I spetsen för en division af sardinska armån tog hertigen af Savoyen den mest lysande del i hvarje fältslag under det fem månaders kriget. Tillbedd af trupperna, hvilka han egnade en synnerlig omvårdnad, förstod han att ingifva dem en eld, en hänförelse, som trotsade hvarje hinder. Vid hvarje fara syntes han ila fram, för att kasta sig i spetsen för regementena och genom sin tapperhet rycka döm med sig. Äran af den ryktbara segern vid Goito den 30 Maj 1848, den vigtigaste, som Piemont vann, tillkom i främsta rummet denne furstes mod och säkra krigareblick. Ett franskt Serge som under denna stora batalj uppehöll sig i det sardinska högqvarteret, hr de Talleyrand, har lemnat en ter Lettres de Iltalie af A. de Varennes.