Aftonbladet – 7 maj 1859, sida 3

:pden ädle mannen att sjelf ordna och utgifv: hvad han så berömvärdt och med stora upp loffringar samlat! I föredraget, som upplästes vid konserten lyttrade jag: Nordens forntid lefde och hand Hade. sjelf alla sina skaldestycken, all sin mu sik, och just deri deras sjelfspridning, grund djupa fäste och oupphinnelighets, — — — Att sjelf lefva sin poesi är ett; att taga et Istycke fjerran händelse och deraf, såsom vå tid älskar uttrycka sig, göra något — ett annat. Stora tider: stor, verklig poesi; små deremot: efterbildningar, fantasier. — Tilllägg: effektsökerier. Dessa ord i början af föredraget pekade på slutstyckena. Hör! S:st må något nämnas om den så kallade helhet, hvilken är under n:r 8 i programmet upptagen, utgörande en sammanställning af tolf icke särdeles gamla folkvisor från åtilliga landsorter. Jag klandrade vår tids äflan att af fordna dagars idrotter vilja göra något (naturligtvis i förment upphjelpningsväg — sådan den blir!) Den snart sagdt sjelfbildade belbeten är ett välment försök att visa huruledes man härvidlag gör tillfyllest genom att göra så litet som möjligt, och skulle jag våga en utläggning, så komme den att lyda ungefär så: . Flickor och gossar, stadda i gladt samqväm, gnabbas, såsom vanligen plägar sko, om giftas, trohet (äfven otrohet) och slikt. En till bygden nyligen hemkommen ungersven tar mod till sig och, för att höja glädjen, föredrager för en af flickorna, i allas närvaro och derföre troligen på skämt, en friarevisa, hvilken hon lika skämtsamt och kort besvarar. Gossen låtsar deraf taga saken en smula allvarsammare, men får af flickan än en gång ett gyckelsvar, och han egsas deraf till fullt allvar, hvars beveklighet förmår henne att erkänna sig en gång hafva mottagit blomster af honom, men äfven manar henne att ändtligen rent ut bekänna sig hafva en annan bjertanskär, hvilken för fem år sedan rest bort. Nu öppnas gossens ögon! Han finner sig sjelf vara ingen annan än den bortreste. Och så gör hon med. Följa så sedvanliga förklaringar och behörig ringuppvisning, hvarpå de sälla tu tillsammans utgjuta sig i ömma kärleksqväden, tilldess hela laget med en samfäld glädjesång fulländar helheten. Vet du, jag tänker: vår tids ohejdade teatraliska effektsökeri innebär visst sin egen både undergång och öfvergång. Alltid skola väl icke teatrarnes öfverdrifter i poesi och musik ega att förslöa sinnet för detnaturligt, verkligt sköna. Måtte rika, sanna förmågor snart komma en bättre anda åstad! Samtliga damerna sjöngo i det lilla stycket korrekt, uttrycksfullt och bra. Denna berrliga måtta! Fru Bianchini är skapt för folkmelodien. — En ,sak, broder: under de 20 år, som jag tidtals sysselsatt mig med tolxmelodiers upptecknande i landsorterna, har jag alltid funnit dem så öfvervägande kända och älskade af qvinnor, att bland 20—30 föredragare af visor sällan mer än 4—5 män kunnat räknas. Hvad ha vi då svenska qvinnan att tacka för, och betyder ej förhållandet något rätt skönt? Säg mig; du menniskokännare! Och hr direktör Söderman! Med få ord: Så. som under hans ledning orkesternumren vid konserten utfördes har här i landet folkmusik aldrig gifvits. Denna naturliga, säkra, sublima fulländning! Du skulle hört Orsamarschen, Malungsdansen, Jölstringen .. nej alla. Mozart, Beethowen, Rossini skulle hört dem! Och efter sådana repetitioner som Södermans, skulle slutliga utförandet nödvändigt bli hvad det blef. Jag närvar vid dem och inhemtade mången oförglömmelig lärdom. Svenska Tidningens musikreferent har förundrat sig öfver att ingen celeber musikus gifvit konserter för nordisk folkmusik, och uppmanar dertill. En, om icke två sådana gäfvos likväl 1845 af framlidne direktören J. N. Ahlström, som för ändamålet lånade af mig både sångoch orkestersaker. Ahlström hade i sanning förtjent annat än fåtaligt hus, och det är ju icke alldeles omöjligt att en bättre fortune kunde bistå hr C. Emellertid komma mina aftonunderhållningar med nordisk folkmusik att framgent fortgå. Nya orkesternummer och flera större körer med soli äro för den nästkommande redan fulländade. Våren är inne, och vi sakna ännu den af rikets ständer för mer än 2 (säger två) år sedan beslutade nya författningen om våra fornlemningars vårdande. Jag torde återkomma till ämnet, Vännen Richard. (Insändt.)