Aftonbladet – 6 maj 1859, sida 2

SUnnNa INSSICUAa RKONNHADUGC BIGRItle AT ICSSCUR uppgift är derföre i detta ögonblick vigtigare in någonsin. Han kan och får icke göra sig döf för maningen, att, så vidt möjligt är frijord från alla på förhand fattade sympatier och antipatier, söka att midt ibland de. från de båda krigförande lägren utspridda afsigtliga förvrängningar och af passionen alstrade missförstånd, framstäl!a sakförhållandena i deras sanna dager. Det kan icke nog ofta upprepas, att vi nordtyskar alldeles icke hysa några sympatier för det Metternichska förtryckssystemet i Italien; att vi af allt hjerta tillönska Piemont och öfriga italienska stater den fria utveckling och den rätt att sjelfva bestämma öfver sina samfundsförbållanden, hvilken vi hoppas en dag måtte blifva Tyskland till del. Men detta kan icke göra oss blinda för de verkliga orsakerna till kriget och för de faror. som för den civiliserade verlden kunna uppstå deraf, att en makt tillmäter sig att till pröfning upptaga och bringa å bane frågor. som hvarje ögonblick blottställa den europeiska jemnvigten och de europeiska fördragen. Den som, oberoende af de sympatier han för öfrigt kunnat hysa, med fördomsfri blick följt den italienska krisens utveckling, kunde icke hysa ringaste tvifvel derom att den närvarande förvecklingen blifvit af Frankrike förberedd långt på förhand och alltifrån orientaliska krisens slut; att, sedan mot slutet at förlidet år erforderliga aftal blifvit träffade med Ryssland, kejsar Napoleon ansåg sin plan tillräckligt mogen för att han skulle kunna genom nyårshelsningen för verlden afslöja en lel af sina afsigter; att samtliga de sedermera rörda diplomatiska förhandlingarne endast varit ett nät, i hvilket Österrike skulle fångas och lida ett diplomatiskt nederlag såsom förspel till de militäriska, som man framdeles väntar. Efter meddelandena i engelska parlamentet af den 18 April, af nästan samma vigt som de märkvärdiga upplysningarne om samtalet mellan kejsar Nicolaus och det engelska sändebudet under våren 1853 voro på sin tid: kan numera endast lögnen eller den förblindade fanatismen tvifla derpå, att det ryskfranska kongressförslaget af den 18 Mars var en fallucka, på hvilken den genomruttna byggnaden af en öfverenskommelse mellan stormakterna skölle resas, icke för att betrygga freden, utan för att göra den omöjlig. Men sedan dess skulle den ryska politiken ännu vidare inveckla sig i en riktning, som förtjenar att taga hela den civiliserade verldens uppmärksamhet i anspråk. Det är det fransk-ryska alliansfördraget, hvilket sedan flera dagar håller den politiska verlden i spänning, hvarom jag nu önskar säga er vigta ord. Underrättelsen om detta fördrag, som här i Berlin först meddelades af JNationalzeitung, har kommit er tillhanda genom telegrafen. Jag vill först gifva. er några data om uppkomsten af denna underrättelse och dess yttre trovärdighet. Den har,som jag bestämdt tror mig veta, först hitkommit från en betydande källa i London, och har i högre kretsar, der man var i tillfälle att bedöma om nämde källa kunde vara underrättad derom, väckt det största uppseende. Nationalzeitung erhöll likaledes underrättelsen från ett mycket trovärdigt och mycket försigtigt håll. Tidningen srukar sorgfälligt pröfva de meddelanden den erhåller och skulle säkerligen ej på vinst och förlust offentliggjort ett faktum af sådan betydelse. Men redan innan Nationalzeitung öfverraskade sina läsare och strax derefter genom telegrafen den europeiska allmänheten ned denna underrättelse, var den i diplomatiska kretsar utbredd och trodd, om också i n något annorlunda beskaftad uppfattning än Nationalzeitungs. Denna senare berättade nemtigen som bekant, att Långfredagen ett offach defensivförbund blifvit afslutadt mellan Frankrike och Ryssland, i följd hvaraf den senare makten skall utrusta fyra armåkårer. två emot Österrike och två emot Preussen. Inom diplomatien hade man, hvad formen beträffar, ej gått så långt, utan talat om ett fördrag, hvarigenom Rysslanå lofvat Frankrike att tvinga Tyskland och Preussen att hålla sig neutrala. Man ser strax att äfven denna tolkning innebär en eventuell offensiv. ty förpligtelsen att hålla Preussen och Tysk!and neutrala kan ju-ej vilja säga något an. nat än att, om under konfliktens vidare utveckling Tyskland skulle komma i det läget att det funne sig föranlåtet att deltaga i kriget, Ryssland ej skulle tåla detta, utan 1) detta fall förklara tyska förbundet krig. Då i en så vigtig och de europeiska intressena så djupt berörande fråga hvarje den minsta händelse förtjenar att uppmärksammas, så vill jag erinra om huru i November 1858 och. i Januari månad detta år skeppskaptenen La Ronciere Lenourry, en förtrogen vän till prins Napoleon, två gånger reste i en hemlig beskickning till S:t Petersburg. Man såg då i tidningarne en mängd ankor simma om en mission denne herre hade till Berlin, omrhans deltagande i en här nedsatt marinkommission och en mängd dylika fabler, som till och med gjorde den stackars hr Lenourry till en omtyckt figur i vår Kladderadatsch, hvilken, i parentes sagdt, midt under de dramatiska verldshändelserna bibehållit sin humor och hvarje lördagsafton med sitt outtömliga förråd af antifranska bonmots förstår att bortskratta några fåror från sina 30,000 abonnenters rynkade pannor. Men att samme hr Lenourry vid den uppgifna tiden flera gånger hade företräde hos kejsaren och besökte furst Gortschakoff, är ett positift faktum. Eder korrespondent har inhemtat detta af den person, som åtföljde hr Lenourry till Petersburg, Kort derefter reste genom Berlin en högre rysk embetsman, hvilken under ett samtal med. en diplomat lät undfalla sig ett ord om arrangementer, som kort förut skulle blfvit uppgjorda mellan I Ryssland och Frankrike i afseende å Orienten. Detta var, förutsatt att fördraget existerar, ögonskenligen preliminärerna. 1 Att den franska och ryska pressen skulle gifva dementi åt underrättelsen om fördratet LE Ön a fl FURL Se