Aftonbladet – 4 maj 1859, sida 2

gatt åstadkomma förvecklingar och trångmål utan att förebygga dem; och tidningen fin ner sig i fortsättningen af sitt resonnement föranlåten att om de enskilta bankernas sc delutgifning uttala några åsigter, dem vi mer särdeles fägnad från detta håll förnimma oc derföre här återgifva, Tyvärr — fullföljer Handelstidningen — har Göteborgs enskilda bank blott alltfö mycket förbisett sin uppgift i detta hänseen de. Vi minnas alla huru före och unde krisen det oerhörda inträffade, att banken un. der hela Nio (säger 9) månader icke dis konterade ens de bästa papper. Under de främmande banker betrakta inställandet af sir diskontering nära nog lika komprometterande som inställandet af sin sedelinlösen, låta våra banker icke i minsta mån besvära sig af en sådan kasus. Och orsaken härtill ligger deri, att såsom de nu förrätta sina funktioner, måste de inhibera sina utlåningar, då minsta påtryckning af återvändande sedlar inträffar. Felet ligger tydligen deri, att bankerna betrakla sedelutgifningen såsom sin hufvudsak, användande alla sina bemödanden att på denna cirkulation af räntefria skuldsedlar skörda största möjliga räntevinst, med försummande af den vigtiga funktionen, som ligger uti emottagandet af främmande penningar. Det är blott Stockholms enskilta bank, som visat hvad en insättnings(depositions) rörelse innebär. Här befinnes denna inskränkt till insättning på uppoch afskrifningsräkning till 3 4 ränta, hvilken är felaktig, enär en insättning att uttaga vid anfordran icke borde betinga någon, eller högst 1 4 ränta. Deremot borde banken för penningar på längre tid betala en vida högre ränta, allt efter omständigheterna, understigande den ränta ban-! ken sjelf får, med högst I å Y, 4. Följderna deraf, under en kreditrubbning, skulle ofelbart blifva, att alla de enskilta kapitaler, som vid minsta oro i affärsverlden draga sig tillbaka, öfverlemnades till banken, då denna, såsom här är fallet, åtnjuter en orubblig kredit. Och då kunde aldrig några våldsamma rubbningar inträda i bankens diskonteringsrörelse, rubbningar, som äro ytterst farliga för den allmänna verksamheten, men som nu ligga rentaf grundade i bankernas natur. Ju mera man gör sig reda för detta ämne, ju klarare framstår det, att bankerna borde återföras till deras verkliga bestämmelse, som är att emottaga lediga kapitaler, för att utsprida dem der de fattas. Penningehandeln, som är bankernas funktion, har i så fall samma uppgift som varuhandeln. Men hos oss har denna bestämmelse blifvit förryckt genom sedelutgifningsrätten, hvadan det torde blifva en angelägen sak, som också af nyare statsekonomer alltmer förordas, att sedelutgifningen vid blifvande bankoktrojer blefve bankerna förbjuden, på det att de betänkliga vexlingar, som deraf nu uppstå i affärsverksamheten, måtte upphöra. — K