Aftonbladet – 3 maj 1859, sida 3

MM Jag ser nog huru ni nu sätter på er den der lilla herrskarminen, som togs fram, då helgonbarnet, sedan det lekt blindbock med den naturliga menniskan, den lilla älfqvinnan, missnöjdt gick bort för att låta denna styra efter sitt behag. Den minen är mig mycket bekant. Om ni sutte midt emot mig, skulle jag till och med se den mindre säkert än jag nu gör. Det förtretar er innerligt — icke sant. — att jag här borta i Spanska sjön kan genomskåda er vid Skageracks strand? Vet ni hvaraf det kommer sig? . Jo, deraf att ni följer mig i trots af mitt förbud. Men blif nu icke. ledsen för det ni tog felt och för det att jag i grunden icke alldeles var den. mannen, som ni tänkte styra efter ert milda behag! Blif också icke ledsen öfver att jag så uppriktigt låtit er veta mina tankar — men ni mins ju att om någonsin två menniskor varit uppriktiga mot hvarandra, så är det vi. Och icke bör det vara annorlunda skriftligen än det varit muntligen. En dag lyckades jag få tag uti en gravyr, som på ett förvillande: sätt liknar-er som helgonbarn.. Jag är högligen förtjust öfver att vara egare af den och hoppas med tiden komma öfver en annan, som liknar er just när ni läser detta. Skola vi aldrig mera mötas? Vid är den graf, öfver hvars förrädiska täcke sjömannen ständigt går... huru hastigt är språnget dit ner, och sedan... sedan... Nåväl, om ni får höra att Otto Geistern gjort det språnget, så tänk på honom med milda känslor och förlåt honom mycket, men — icke allt.—-ieke detta att han: ej. höll-sitt löfte och kom detta år till er strand, ty förlåter ni äfven det, då glömmer ni, mig snart, och jag känner att jag har en bestämd afsky för att blifva förgäten af den lilla älfdröttningen: