Aftonbladet – 3 maj 1859, sida 3

— den gå utan mig. Skulle jag dock afstå allt för en egensinnig id? Nej, ni vet att jag är en hård man. Det behagade mig icke att stå under den hemliga hågens kommando. Derföre, allt väl betänkt, gick jag ut en eftermiddag att närmare besinna mig och kom hem såsom förande kapten af briggen Örnen. Så der enkelt gick det till. Något vidare var det ej. Men nu fordras trogna förböner af det helgon, som jag då och då vänder mig till för att få vindarne att lyda mina önskningar — och de gå ut på att, förrän år och dag gått bort, åter vara hemma. Sedan det skett, vill jag pröfva på nytt om jag ej kan motstå den der Bottnafjords-hågen. Det är en förundransvärd makt hafvet eger öfver den; som en gång valt det som tummelplats för sin bana. Likväl, om det otroliga kunde tänkas, att jag åter — jag älskar icke att förutsätta det, men jag gör det ändå, ty under denna lugna, tråkiga, heta, dofva och upproriska eftermiddag har jag ingenting annat att bestyra, medan fartyget, i stället för att flyga likt örnen, sakta och majestätiskt som svanen med sina hvita vingar sväfvar öfver vattnet — således om det otroliga likväl kunde tänkas, att jag åter trädde i nytt äktenskap, öfvergåfve ja bestämdt detta element, som kostat mig s mycket, qvarlemnande smärtor, hvilka aldrig fullkomligt läkas. Dock — det står i Hertrans mäktiga hand. : å Aldrig ville jag, aldrig kunde jag pu vidare medföra en hustru på mitt fartyg, och mycket svärt blefve det för mig att lemna henne, ty jag skulle oupphörligt lefva i den fruktan att någon olycka väntade mig, då jag komme hem...... Så att ni afgjordt trodde att jag icke skulle resa?